Vi gör rubriker på fallet som om vi var utan skuld
I tisdags natt, när sömnen nästan lyckats fånga mig, skakade min mobil till av en flash. Den var från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Klockan var 00.20 och jag tänkte, att nu är kriget här.
Inte riktigt. MSB ville bara påminna mig om att läsa Om krisen och kriget kommer. Jag blev så förbannad att jag låg vaken i ett par timmar – hur fan kan MSB vara så oansvariga att de skrämmer upp en sovande befolkning på det här viset?
I den där gula broschyren förekommer ordet krig vid 25 tillfällen. I Norges motsvarighet nämns samma ord fyra gånger.
I veckan meddelade regeringen att Sverige ska öka sin försvarsbudget från dagens 125 miljarder till 186 miljarder 2030. Det kommer plussas på många gånger till. Börsens stora vinnare är de som satsat på vapenindustrin. Fred i världen skulle tvinga ner småspararna i fosterställning.
Men vi måste ju! Vi måste, vi måste!
Så låter det alltid.
I veckan presenterade regeringens utredare Lennart Hjelmåker rapporten ”Sveriges insats i Afghanistan 2001–2021” (SOU 2024:92). I skrivande stund är det bara Ewa Stenberg på DN som har uppmärksammat dokumentet.
Insatsen, som kostade 26,4 miljarder och flera svenska soldaters liv, uppnådde inget av det man föresatt sig. Den gav varken fred, jämställdhet eller ökad säkerhet. Men! Sverige knöt band till Nato, vilket var ”den kanske främsta anledningen” till det stora militära engagemanget.
Säger man nu. Så lät det inte för tjugo år sen. Då sa man att vi måste! Sverige måste hjälpa USA att befria kvinnorna i Afghanistan. Den som då misstrodde ambitionen – för att inte tala om metoden att försöka bomba bort burkan – betraktades som en illiberal dåre och konspirationsteoretiker.
”Är det motiverat att ingripa med våld i länder långt borta, om den viktigaste anledningen är att få delta i själva militärinsatsen, inte att göra själva landet bättre?” undrar Stenberg i sin utmärkta lilla kolumn, så ensam i sitt slag. För vem bryr sig om Afghanistankriget nu? Låt det där vara historia!
Det är det alla önskar. Politikerna som fattade besluten, opinionsbildarna som gav dem argumenten och nyhetsreportrar som piskade upp stämningen med en överdriven och tendentiös rapportering. Det är knäpp tyst, ingen vill låtsas om det där obduktionsprotokollet. Det kan tyckas ofint att komma 20 år senare och utkräva ansvar – men varför inte?
Det är ännu lättare att komma 40 år senare, men ”Det svenska styckmordet” av Dan Josefsson och Johannes Hallbom kan läggas som ett kalkerpapper över rapporten om Afghanistan.
Även då var feminismen det ideologiska imperativet, samtidigt som videovåldet skapade panik och det var pedofili från golv till tak. Nyhetsreportrarna sprang som vanligt i flock, medan kulturskribenterna visste precis vad de gjorde: de bedrev opinion i den goda sakens
namn.
Jan Guillou ropade för döva och Leif GW Persson gestikulerade för blinda. När Per Lindeberg 1999 kom ut med Döden är en man, sablades han ner.
I dag vill ingen ta ansvar för det som hände. Jonas Malmborg sammanfattar läget i en svidande uppgörelse på Aftonbladet Kultur: poliserna visar ånger, men modet sviker varenda byline. I stället gör mediehusen rubriker på hur vansinnigt allt var kring fallet da Costa, som om vi själva är utan skuld.
Vi har sett det förut, i händelse efter händelse, fråga efter fråga. Journalister, intellektuella och politiker är människor som alla andra. Vi gör fel hela tiden. Den som tror sig kunna överleva med ett fläckfritt facit har hamnat i fel bransch. Just därför måste man ständigt fundera över vem man tror sig vara och vem man plötsligt blev i en given situation.
Det är nåt av det jobbigaste man kan göra. Det vet jag av egen erfarenhet. Den skamfyllda sorgeprocessen måste vara både individuell och kollektiv, för att medborgarnas förtroende för demokratin inte ska rämna.
Visst kan man huka med kollegorna eller skylla på tidsandan, men man lurar ingen mer än sig själv.