Bristande klimatpolitiken tynger Pourmokhtari
Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) duckar klimatpolitiska rådets rapportsläpp.
Tidöregeringens gröna samvete har blivit allt mindre grönt och rådets återkommande svidande kritik tynger både ministern och hennes parti Liberalerna.
Sverige kommer fortfarande inte att nå några av sina klimatmål med den politik som förs nu.
Klimatpolitiska rådets rapporter har de senaste åren varit en flera timmar lång sågning av regeringens klimatpolitik.
I rapporten 2023 fann rådet det både allvarligt och anmärkningsvärt att regeringens politik riskerade att öka utsläppen.
I rapporten 2024 granskade rådet regeringens nya klimathandlingsplan och var inte imponerat. Så här sammanfattade de det: ”Sammantaget leder handlingsplanen in på en onödigt riskfylld väg för Sveriges klimatomställning”.
Båda åren har klimatminister Romina Pourmokhtari suttit på första parkett och tagit emot kritiken med ett stenansikte.
I år förväntades mer kritik, men Pourmokhtari verkar ha fått nog av gissel.
För första gången sedan klimatpolitiska rådet började presentera sina rapporter för åtta år sedan fanns ingen ansvarig minister på plats. I stället hade Pourmokhtari fått rapporten i förväg, under mer informella former.
I klimatfrågan gick Liberalerna in i Tidösamarbetet med kraft och beskrev sig i stort sett som den nya regeringens frälsare i fråga om klimatet. Pourmokhtari som tidigare varit öppet kritisk till samarbete med SD blev miljö- och klimatminister med argumentet att hon kunde göra skillnad på klimatområdet. En grön garant mot SD:s och KD:s bensintörstande politik. Den ambitionen har fallit platt och i takt med att det blivit allt mer uppenbart att den sittande regeringen inte har några större klimatambitioner. Visst har Liberalerna slagit sig för bröstet med att de fått SD att ställa sig bakom regeringens klimathandlingsplan. Visst har partiet lyckats med att smyga in en sexprocentig reduktionsplikt, och till sommaren ska den ökas till hela 10 procent. En ljusglimt, som klimatpolitiska rådet kallade den återinförda reduktionsplikten.
En ljusglimt i ett annars bistert budskap. Sverige kommer med den här politiken varken nå de nationella delmålen till 2030 eller EU:s delmål till 2030. Det ser också mörkt ut att nå de långsiktiga målen till 2045, med den politik som nu förs.
För när regeringen avskaffade reduktionsplikten bara några månader in i regeringstiden, vältrade de också hela klimatpolitiken. Det blev billigare att tanka, men det blev också omöjligt för Sverige att nå sina klimatmål, både de nationella och de som Sverige förbundit sig att nå inom EU.
Detta har inte ändrats.
Klimatpolitiska rådet må vara något vänligare i tonen i årets rapport, men kritiken har inte mildrats. Klimatläget är allvarligt, sammanfattar rådet, och Sveriges nuvarande klimatpolitik räcker inte för att Sverige ska nå sina klimatmål, det här året heller. Sveriges utsläpp ökade under 2024, som en konsekvens av politiska beslut. Rådet påpekar också värdet av att vara en förebild i klimatomställningen genom att dels nå de egna nationella målen och dels genom att driva på EU att utveckla sina klimatmål. Just nu låter detta allt mer som en önskedröm för dem som engagerar sig i klimatfrågan. EU har fullt upp med annat och den nya kommissionen har fullt upp med Europas säkerhet och upprustning. Klimatet har halkat ner rejält på agendan.
Klimatpolitiska rådet menar också att det politiska ledarskapet har ett stort ansvar för att bygga engagemang och stöd för klimatomställningen. Den social acceptansen för klimatomställningen har varit ett av regeringens argument för att dra tillbaka en rad reformer, bland annat reduktionsplikten. Ett medskick från rådet till politiken är att detta är ett dåligt argument för att dra ner på takten i omställningen. Social acceptans, menar rådet, vilar på rättvisa. Det är orättvist att lägga den nödvändiga omställningen på framtida generationer. Ett medskick som de flesta klimatministrar nog skulle hålla med om att det är lättare att ta bakom stängda dörrar, än på en scen.
