Svenska politiker var pionjärer och förbjöd barnaga, nu vill de straffa
Den liberala ledaren Simona Mohamsson påminner om Charlie Chaplin i filmen ”Diktatorn”, han som ryar på låtsastyska där de enda begripliga orden är:
Strafen! Strafen! Strafen!
Vi har en liberal klimatminister som slungar in oss i Lustiga huset, men det är Lustiga huset hämtat ur en skräckfilm. Den förvrängda verkligheten i spegelsalen är bara hemsk:
Ökande utsläpp av koldioxid är nödvändiga för det vill folket ha, ökande utsläpp är i själva verket en minskning, säger Romina Pourmokhtari. På sikt alltså.
Vi har en regering som vill sätta 13-åringar i fängelse trots att sakkunskapen skriker att det inte kommer att stoppa brottsligheten, tvärtom. En förkrossande majoritet av remissinstanserna säger nej – åklagarna, kriminalvården, advokaterna, brottsofferjouren, Sveriges kommuner och regioner… Inte en enda remissinstans säger ja.
Men barnen, de ska låsas in i alla fall tycker regeringen.
En gång hade vi politiker som trodde på framsteg och positiv förnyelse.
1979 var Sverige första landet i världen som förbjöd barnaga. Det blev förbjudet för föräldrar att misshandla sina barn.
Det var en positiv, framåtsyftande reform som lades fram av den liberala minoritetsregeringen ledd av Ola Ullsten. Liberalerna hette då Folkpartiet.
Reformen var inte okontroversiell. I den statliga utredning – SOU 1978: 10 – som lades fram inför beslutet varnade medicinalstyrelsen för att ett förbud mot aga saknade stöd i folkdjupet, ”det allmänna rättsmedvetandet”.
Så sent som 1965 ansåg 53 procent av tillfrågade vuxna in en opinionsundersökning att aga var viktigt i barnuppfostran.
Opinionen för laglig barnmisshandel i hemmet var i sjunkande och samtidigt en del av vardagen. På 1970-talet utsattes knappt hälften av förskolebarnen för kroppslig bestraffning i hemmet, enligt en bedömning i en statlig utredning 2001.
Ändå la den liberala regeringen Ullsten 1978 fram en proposition om att förbjuda barnaga. Liberalerna ska inte ensamma ha äran, alla riksdagspartier röstade för.
Därför att det var det rätta!
Sverige stod ensamt. Vi gick först. Långt in i vår tid skrattade mörkermän åt oss. Den rolige amerikanske högerskribenten PJ O’Rourke skrev om sitt besök i det exotiska Sverige att det är ett land där föräldrar hotar sina barn: Gör som jag säger annars argumenterar jag med dig!
De som var mot förbudet i riksdagen var några ganska excentriska politiker i marginalen. Dessa exempel är ur en uppsats i historia av Roger Wiberg vid högskolan i Halmstad:
Moderaten Allan Åkerlind citerade den kristna tidningen Dagen som ansåg att ett förbud mot “handgripliga tillrättavisningar av barn” var skadligt och skulle förvandla “en god del av svenska folket till brottslingar”.
Moderaten Tore Nilsson, predikant i Evangelisk-Luthersk samling, ansåg att ett förbud mot barnaga stod ”i stark motsats till vår kulturs uppfattning om fostran”. Förbudet stod ”även i konflikt med vår kulturtradition, med föräldrarätt och personlig integritet samt med västerländsk humanism.”
Men vänta nu – det där låter ju som allt tjat vi matas med från regering och Sverigedemokrater i dag, tjatet om ”vår kultur” och att medborgarna “straffas” om riksdagen sänker utsläppen av koldioxid.
När barnagan förbjöds hade vi politiker som ledde och förde oss framåt. Nu har vi politiker som letar exempel i andra länder på hårdare tag, och ännu hårdare tag.
När barnagan förbjöds hade Sverige ett liberalt parti värt namnet och politiker som ville leda, inte springa efter verkliga eller inbillade opinioner.
Det borde resas en staty över Ola Ullsten, denne torrboll med stora glasögon och en slips som liksom tyngde honom framåt. Barnens vän, ungdomens befriare, kan det stå på sockeln.
Det blir också ett minne av ett liberalt parti som försvann.