Så kan goda människor lyfta ett helt samhälle
Till sist är lokalsamhället räddningen när politiker sviker och stormakter gör upp om mindre länders och hela kontinenters öden. Lokalsamhället fostrar oss och är utgångspunkten för alla större rörelser: de börjar alltid i det lilla.
I maj förra året träffade jag säkerhetsexperten och före detta diplomaten Eerik Kross i Tallinn. Han hade nyss varit på en återbegravning i byn Raasiku. Den tidigare gerillasoldaten Otto-Hilmar Ojamets kvarlevor hade sedan 1963 varit begravda på en bondgård utanför byn. Nu fick han en viloplats på den lokala kyrkogården.
Eerik Kross, en vältränad och energisk karl i 50-årsåldern, var chef för den estniska underrättelsetjänsten 1995-2000 och innan dess en av nyckelpersonerna i den estniska frihetsrörelsen.
Vi satt i solskenet på en uteservering när han berättade om begravningen.
Otto-Hilmar Ojamets var i sig en viktig och intressant person. Född 1916, två år innan Estland fick sin första självständighet från Ryssland. Skatteinspektör. Anslöt till de patriotiska styrkor som försökte försvara det unga Estlands självständighet när Hitler och Stalin gjorde upp om Baltikum och Östeuropa.
Han var aktiv för Otto Tiefs regering som bildades i det korta vakuum som uppstod mellan de retirerande tyskarna och de framryckande ryssarna 1944.
Regeringen varade i fyra dagar i september 1944. Sedan var Estland ockuperat igen, nu av Sovjetunionen.
Ojamets tillhörde Skogsbröderna, partisaner som verkade för de baltiska staternas frihet. Länge hoppades de på stöd från väst, men det stödet blev svagare och svagare, och till sist var Skogsbröderna bara intressanta som källor för västliga underrättelsetjänster. Till dem hörde svenska T-kontoret som leddes av Tage Erlanders vän Thede Palm.
Den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD jagade Otto-Hilmar Ojamets. Han gömde sig på sin fädernesgård utanför Raasiku. Man byggde en falsk vägg på vinden där han fick bo i ett litet krypin.
NKVD gjorde husrannsakan utan att upptäcka den falska väggen.
Man förhörde regelbundet Ojamets släktingar.
I 19 år levde Ojamets på bondgården bakom den falska väggen. Hela byn kände till honom.
Och detta, sa Eerik Kross där vi satt i solskenet och drack kaffe, är den viktiga lärdomen.
Ingen lämnade uppgifter till ryssarna. Ingen förrådde Otto-Hilmar Ojamets. Han avled av naturliga orsaker den tredje december 1963. Familjen begravde honom på gården under en buskpion. Gravplatsen var hemlig ända tills Estland åter blev fritt 1991.
Eerik Kross sa att en sådan kollektiv erfarenhet – att skydda en man, att bevara en hemlighet för nationens skull, att våga trotsa den överväldigande totalitära staten – gjorde något gott med människorna.
Ytterst få trodde på 1960-, 70-, och långt in på 80-talet att de baltiska staterna åter skulle bli fria. Det totalitära sovjetiska systemet syntes orubbligt, makten allomfattande.
Ändå skyddade de en jagad man, och sedan teg de om hans grav.
Andres Tarand, släkting till Otto-Hilmar Ojamets, blev premiärminister i det fria Estland. Andres Tarands son Indrek valdes till ledamot i EU-parlamentet. En tredje släkting, Martin Herem, utnämndes till överbefälhavare.
Eerik Kross var övertygad om att det inte var någon tillfällighet. Solidariteten i en mörk tid skapade extraordinära människor.
Ganska ofta har jag tänkt på den vackra berättelsen om Otto-Hilmar Ojamets som denna vinter har fått en särskild betydelse igen.
Kross och jag träffades på en säkerhetskonferens som årligen arrangeras till minne av Lennart Meri, som var den förste presidenten när Estland åter blev fritt 1991. Konferensens tema var ”Låt oss inte förtvivla, utan handla”.
Estland förlorade 25 procent av sin befolkning i döda och deporterade under andra världskriget, offer när stormakterna gjorde upp om ett litet land. Det är ett av skälen till att esterna intensivt bistår Ukraina.