Det finns en möjlig lösning på kriget – och den är inte särskilt bra
Tolv miljoner människor på flykt, tiotusentals döda och en oöverskådlig brutalitet med massakrer, våldtäkter och övergrepp på civila som förhindras att fly.
Ett blodbad med två rivaliserande generaler i huvudrollerna.
Som kan få landet att delas – igen.
Om vägar kunde tala skulle gatorna i al-Fashir i Sudan vittna om övergrepp så ohyggliga att de för normalt funtade människor skulle vara svåra att förstå.
Trots att tele- och internetförbindelser med den nu fallna staden i Darfur länge legat nere sipprar ändå vittnesmål ut.
Om konstant rädsla, fruktan att bli den nästa att våldtas, att se sina anhöriga torteras eller dödas.
Milisstyrkorna, Rapid Support Forces, RSF som nu kontrollerar staden anklagas för att hänsynslöst ha dödat tusentals människor sedan de intog al-Fashir.
Patienter mördades i sina sjuksängar. Civila kidnappades och dödades om de inte kunde betala.
Om vägar kunde tala skulle vi veta säkert, nu får vi förlita oss på vittnesmål, videoklipp och satellitbilder.
Vittnen som tidigare drabbats av milisens hänsynslöshet har anklagat dem för etniskt motiverat våld. Särskilt utsatt är den afrikanska ursprungsbefolkningen Masaliter vars kvinnor utsatts för omfattande och brutala sexuella övergrepp medan männen dödats när milisen gått från hus till hus i sin jakt på ”icke-araber”.
Den packade sanden som utgör det karga ökenlandskapets yta i al-Fashir har färgats röd av blod och svart av brända fordon och kroppar.
Sudanesiska läkare varnade nyligen för att RSF-milisen försöker dölja bevisen genom att bränna hundratals kroppar eller dumpa dem i massgravar.
Efter mer än 500 dagars belägring och nyligen stadens fall konstaterar FN också att det råder svält i al-Fashir, liksom i Kadugli. Två städer vars befolkning inte nåtts av hjälpsändningar eller ordentlig hälsovård på många månader.
Bakom denna mardröm ligger ett cyniskt maktspel mellan två rivaliserande generaler som tidigare samarbetade.
General al-Burhan som leder den officiella armén och general Dagalo, eller Hemdti som han oftast kallas, styr över RSF-milisen.
Dessa två gjorde gemensam sak i störtandet av Sudans tidigare president 2019 och samarbetade även två år senare när övergången till efterlängtad demokrati abrupt avbröts av ytterligare en militärkupp. Personer som arbetat nära de båda männen säger att de samarbetade bra, att de till och med verkade vara vänner.
Det var då.
Sedan dess tycks de ha blivit oense om allt.
Vem som avlossade det första skottet när inbördeskriget rivstartade i april 2023 råder delade meningar om.
Klart är dock att ingen av generalerna eller deras arméer tycks fästa någon större vikt vid mänskliga liv. Som vanligt är det de civila som tvingas betala det blodiga priset för de makthungriga generalernas hänsynslösa kraftmätning.
Inget nytt under solen alltså, bara 46 miljoner sudanesers dröm om trygghet och demokrati som än en gång krossats av stridslystna män.
Finns det då någon lösning i sikte?
En föreslagen vapenvila ser ut att bli svår att få till. Omvärlden verkar inte särskilt intresserad att pressa parterna till fred.
Flera länder i regionen har också intressen i konflikten. Förenade Arabemiraten och den libyske krigsherren Haftar som knappast smyger med sitt stöd, inklusive vapenleveranser, till milisen. Egypten och Saudiarabien, som står på den nationella arméns sida.
Det som allt fler analytiker spår är att Sudan än en gång delas. Som det gjorde 2011 när Sydsudan blev självständigt.
Att det i framtiden blir ett slags Västsudan/Darfur under kontroll av general Hemdti och hans RSF-milis och att det erkända styret under general Burhan får kontrollera övriga landet.
De goda nyheterna skulle isåfall vara att två hänsynslösa arméer, kanske, slutar slåss.
De sämre nyheterna är att demokratitörstarna knappast kommer närmare sitt mål om frihet om de styrs av en av de generaler som lär fortsätta värna främst om sin egen makt.
