Krävs mirakel för att stoppa kriget
BEIRUT. Libaneserna är återigen klämda i ett krig de inte bett om. Nu väntas en ny israelisk storoffensiv i söder, samtidigt som robotarna pulveriserar kvarter i Beirut och i väster.
I veckan kan det bli fredssamtal, men de lär inte avsluta kriget.
Jag vaknar mitt i natten av oklar anledning. Kanske en explosion, kanske bara en tanke eller känsla som kriget borrat in i det undermedvetna.
Öppnar fönstret och tittar ut över Dahiye, Beiruts södra förorter, Hizbollahland. Det är mörkt, ingen elektricitet, inget liv. Bara kärnan av milisens anhängare har stannat kvar och några äldre som inte orkar evakuera.
Det luktar krut. Färskt krut. Sött och syrligt. En doft jag vant mig vid efter alla krig. En doft som får fyrverkerierna på nyårsafton att ge minnesbilder av död.
Jag tittar ut över Hizbollahland och tänker att lilla Libanon än en gång är i skärselden. Att kriget kan vara länge.
Israel har redan gått in med markstyrkor i södra Libanon. Tidigt i kriget uppmanades invånare söder om floden Litani att evakuera. När vi besökte området kunde vi höra markstriderna, bomberna.
Den militära uppbyggnaden i området är massiv. Vilken dag som helst väntas en utvidgad, omfattande markoffensiv.
Den israeliska armén är överlägsen i numerär, beväpning och tekniskt kunnande men Hizbollah kan området och kommer att ägna sig åt en ”hit and run” taktik. Att slå mot militären och sedan försvinna. Det kommer inte att bli en promenadseger för Israel trots sin överlägsenhet. Det kommer att kosta, liv och resurser. Fler israeliska och libanesiska kvinnor kommer att bli änkor, fler mödrar kommer att förlora sina söner.
Men Israel kommer att avancera.
Sedan är nästa fråga, vad är deras mål?
Att avväpna Hizbollah kan man tänka. Men det finns också tecken som talar för att Israel kommer att stanna när de väl tagit kontroll över södra Libanon. På samma sätt som de stannade och sedan annekterade syriska Golanhöjderna.
Cyniker, som ibland har rätt, tror att Israel vill åt vattnet i Litanifloden, på samma sätt som många bosättningar anläggs nära Jordanfloden på Västbanken eller att en tredjedel av all israelisk vattenförsörjning kommer från ockuperade Golanhöjderna.
Vatten är den nya guldet.
Var det verkligen en slump att den israeliska arméns nya, utvidgade evakueringsorder också sträcker sig till en flod?
Mycket tyder på att kriget mellan Hizbollah och Israel kan bli långvarig. Israel vill en gång för alla besegra milisen som en gång grundades för att just bekämpa Israel. Fast det kommer inte att bli lätt. Gruppen har stort stöd bland shiamuslimer i Libanon, de har klivit in där staten misslyckats. Byggt skolor, erbjudit sjukvård, mättat hungrande munnar. Även om det är en försvagad rörelse kan de försvåra för Israel och deras ideologi är svår att besegra.
Fast också Hizbollahs popularitet minskar. Många anklagar dem för att dra in landet i ändlösa krig, för själviska syften. Samtidigt ser många Israel som den stora fienden. Sedan parterna ingick en vapenvila i november 2024, utförde Israelisk militär över 1 400 attacker mot mål i Libanon. I strid mot vapenvilan.
I veckan finns uppgifter att företrädare för Israel och Libanons regerings ska träffas. Libanon som trots löften inte lyckats avväpna Hizbollah och som pressas både av grannländer och den för var dag ökande katastrofen på hemmaplan.
Israel är inte intresserad av vapenvila. Inte nu. Den libanesiska regeringen har ingenting att erbjuda så länge de inte rår på Hizbollah. Det finns bara ett kort kvar att spela. Att officiellt erkänna Israel.
Det skulle väcka ilska och öppna för en svekdebatt på hemmaplan, men det skulle samtidigt kunna vara ett sätt att få slut på kriget. Men det är ingen garanti, krigsmaskineriet är i rullning och den här gången krävs ett mirakel för att stoppa det.
