Vad får medier egentligen kalla folk?
”Skammens lista” är här - så gick det för medierna
Får medier – eller journalister – beskriva personer som ”klimatförnekare”? ”Rasist”? ”Högerextremist”?
Spoiler: Det beror på.
Det är just sådana frågor som Allmänhetens Medieombudsman, MO, har till uppgift att hantera. Dit vänder man sig om man anser sig ha blivit felaktigt utpekad eller skadad av en publicering.
För ja – rent krasst får medier faktiskt skada människor. Det ligger i journalistikens natur att ibland peka ut, granska och ifrågasätta.
Men – och det är ett inte så litet men – det måste vara försvarligt. Det är den avvägningen vi hela tiden brottas med (och det medieetiska systemet avgör om vi har landat rätt).
Varje år släpper MO en rapport som visar hur det där ansvaret har hanterats i praktiken – vilka medier som fällts, vad människor anmäler, och vilka etiska gråzoner som har blivit lite extra gråa.
Här är några av de viktigaste fynden i rapporten:
- Rekord i antal anmälningar. Hela 604 anmälningar inkom till MO under 2024 – den högsta siffran sedan myndigheten fick sin nuvarande form.
- Färre fällningar. Trots rekordmånga anmälningar sjönk antalet klandrade publiceringar till 22 – från 36 året innan.
- Opinionstexter anmäls oftare. Polariseringen i samhället märks i medieetiken, flera klandrade publiceringar gällde ledar- och kröniketexter där hårda formuleringar gick över gränsen. Men MO konstaterar också: Vissa opinionsbildare som själva torgför starka åsikter i offentligheten, men som får mothugg i spalterna, har en tendens att anmäla publiceringar från sina politiska antagonister.
- Grävjournalistiken frodas. Rapporten noterar en stark ökning av granskande journalistik – särskilt lokalt – vilket lett till fler anmälningar, men inte nödvändigtvis fler fällningar.
Och, som inledningen antydde: Ett ökat fokus på ”epitet”. Många medier fälls (eller är nära att fällas) för att ha använt negativa benämningar som ”högerextremist”, ”vänsterextremist”, ”transfob” eller ”klimatförnekare” – utan att tydligt visa vad personerna faktiskt har sagt eller gjort.
Det spelar ingen roll om det sker i en ledare, en krönika eller ett debattinlägg. Om påståendet inte kan backas upp, och den utpekade inte får bemöta det – ja, då ligger mediet illa till.
Jag gissar att MO här är ute efter att försöka ge sitt bidrag till att sänka tonläget i mediedebatten, där etiketterna ofta blir mer skällsord än upplysning. Vi slänger dem på varandra för att vinna en debatt, inte för att förstå den.
Men samtidigt: MO konstaterar också att vi måste få ”kalla en spade för en spade”.
Så var går gränsen?
Det är det eviga svaret: Det beror på kontexten, på underlaget – och på hur stort allmänintresset faktiskt är.
I Sverige har vi en långtgående pressfrihet, men vi har också ansvar. Det är därför det här självreglerande systemet finns, för att lagstiftarna inte ska inskränka friheten.
Och det är just den där balansen MO:s rapport påminner oss om. Det är inte en munkavle – det är en uppmaning att använda både hjärta och hjärna, att etiketter kräver underbyggnad, inte bara känsla.
Och kanske är det inte ett tecken på feghet, utan på respekt. För fakta, för människor – och för det fria ordet.