Regeringens mardröm på väg att besannas
– Vi styr inte över krig och fred i Mellanöstern, inledde statsminister Ulf Kristersson dagens presskonferens med att berätta.
Som om någon varit på väg att ge just honom och hans regering skulden för stängt Hormuzsund och skenande oljepriser och stigande kostnader och allt annat elände.
Hursomhelst, statsministern och finansminister Svantesson hade kallat journalisterna till Rosenbad för att prata om ”ekonomiska konsekvenser av kriget i Iran”.
En liknande pressträff hölls i början på mars, då presenterades tre scenarier: begränsade effekter, påtagliga effekter och stora effekter.
Nu, meddelade Svantesson, med allvar i rösten, har kriget i Iran fått ”påtagliga effekter”. Vilket i praktiken betyder högre energipriser under några månader, något förhöjd inflation och ”viss påverkan” på BNP.
Det var ju inte så här det var tänkt att bli.
Budgeten i höstas skulle ju få igång de finansiella hjulen efter en lågkonjunktur som pågått i evigheter, det var socker och godis, nytt jobbskatteavdrag, sänkt elskatt, halverad matmoms...
80 miljarder gick festen på, i stor utsträckning lånade pengar, och vad gjorde det att Finanspolitiska rådet riktade sin hittills allvarligaste kritik mot en regering, det är ju ändå bara en samling snobbiga akademiker som inte begriper hur vanligt folk har det.
Men så kom Trump och startade krig och mullorna i Teheran svarade listigt med att stänga ett sund ingen hört talas om sedan de gick i mellanstadiet och oroliga hushåll börjar spara i stället för att konsumera och prognoser skrevs ner och den väntande högkonjunkturen sprang och gömde sig.
– Det ser ut som att kriget blir långvarigt, suckade Svantesson och nämnde ett bortfall 13 miljoner fat olja per dag.
Hon och statsministern gjorde sitt bästa för att utstråla beslutsamhet, de försäkrade gång på gång på gång att de följer utvecklingen noga och att de förbereder olika scenarier och att den svenska ekonomin är stark, rent av världsklass.
Men vad betyder det här, ville journalisterna veta då politikerna hade ägnat en halvtimme åt att se ut att de visste vad det pratade om.
Ransoneringar? Uppmana folk att ställa bilen? Ska de som kan jobba hemifrån?
– Statliga ransoneringar är det sista vi vill, förklarade statsministern.
– En finansministerkollega i en av gulfstaterna varande för att de ekonomiska konsekvenserna kan bli värre än under covid, sa finansministern.
Visst, vi förstår ju alla att det är mycket svårt att göra prognoser när världen hålls gisslan av en galning i Vita huset vars dagsform och twittrande kan vara skillnad på krig och fred.
Men det var uppenbart att journalisterna hade förväntat sig mer konkretion än dessa diffusa ordmassor som likt rökringar steg mot taket och upplöstes.
Den här showen fyllde en annan funktion än att besvara frågor, det här var valrörelse.
För fyra år sedan var inflationen hög, elpriserna rusade, allt blev bara dyrare.
”Magdapriser”, gastade högerpartierna, trots att det såg likadant ut i hela i Europa, trots att orsakerna i allt väsentligt var Putins invasion i Ukraina och kvardröjande effekter av pandemin.
Det sista Tidöpartierna behöver är en valrörelse där de får skulden för att energipriserna än en gång drar iväg.
– Vi kommer med en ny prognos i maj, lovade Svantesson.
Tack, då vet vi.
