På nätet lärde jag känna mig själv – och det var inte trevligt
Senaste tiden har jag lärt känna mig själv och det var ingen trevlig erfarenhet.
Efter en operation är jag bunden några veckor till läsfåtöljen. För en skribent är det i och för sig inte illa.
Jag har betat av en del i högen som jag inte haft ro att ta mig an tidigare, Pierre Assoulines makalösa biografi över Georges Simenon till exempel, och del två av järnladyn Margaret Thatchers förtrogne, den brittiske journalisten Woodrow Wyatts dagböcker. Han var den sortens ärkereaktionär som är underhållande på avstånd. Wyatt ansåg det nödvändigt att ha en butler så att någon plockade upp kläderna han släppte på golvet när han gick till sängs.
Det blir enahanda att sitta med böcker i knät hela dagarna. Skriva har jag inte haft ork till.
Så jag har skrollat i telefonen.
En eftermiddag upptäckte jag att jag hade suttit två timmar och glott på korta filmklipp.
De korta snuttarna hakade i varandra i en aldrig sinande ström. De visade bilder på vuxna människor som slogs.
Det var hypnotiskt. Vuxna karlar blev förbannade i någon trafikkö, hoppade ur bilarna och pucklade på varandra, fyllon slogs på gatan, rubbade personer gav sig på varandra på något boende, berusade kvinnor misshandlades av berusade män, drogpåverkade gav sig på ordningsvakter och knockades med slag på hakan, folk fick stryk med kofot eller käpp.
Och så vidare.
Denna destruktiva, förnedrande skit satt jag och glodde på.
Varför visades allt detta våld, all denna illvilja och misär, för mig?
För 20 år sedan tränade jag karate. Jag var ett blåbär, lyckades erövra ett lila bälte, längre kom jag inte.
I vår dojo fanns några extremt skickliga karatekas med svart bälte. Det var en njutning att se dem utföra sina kator – som korta uppvisningar i balett med explosioner av kraft.
Fortfarande fascineras jag av karatens elegans och kampsportens sympatiska inställning. ”Respekt, ödmjukhet, disciplin” som det står på Svenska karateförbundets hemsida.
Det händer att jag tittar på någon karatesnutt som dyker upp i flödet: tävlingar, uppvisningar.
Under tiden kartlägger datorn mig, den känner mig bättre än jag själv gör, bättre än min fru, barn, vänner.
Den digitala utvecklingschefen på ett av Sveriges största företag berättade en gång för mig hur de en halv sekund i förväg kan förutse hur jag ska klicka. De har kartlagt mitt undermedvetna. ”Vi vet allt om dig”, sa han.
Utan att jag märker det föser it-jättarna mig i den riktning de vill. Det kallas “nudging”, knuffning. De styr mitt liv. Och ditt.
Jag antar att det började med några karatevideor.
Och resulterade i att jag satt två timmar och tittade på hur underklassen slåss på gator och torg.
Systemet matade mig med fler och fler slagsmål, snutt efter snutt, alla med en dramatik svår att slita sig från.
Om de så lätt kan fånga mig, en 69-årig man vars yrkesliv byggt på kritiskt tänkande, hur lätt är det inte för dem att spänna digitala tvångströjor på barn och tonåringar?
Just nu pågår en rättegång i Kalifornien mot Meta och Youtube för att de skapar beroende hos barn och unga. En ung kvinna, nu 20 år gammal, har stämt techjättarna efter att ha blivit psykiskt misshandlad av deras algoritmer. Tiktok köpte sig fritt innan rättegången började.
Youtube och Meta kommer att använda sina miljarders miljarder för att försvara sig, och de har stöd från Vita huset.
De pratar om frihet.
De kräver frihet att trälbinda oss.
Techjättarna fångar våra själar och säljer dem på en digital slavmarknad och slavägarna själva – de styr och ställer i världen, de behöver inga arméer när de trängt in i våra hjärnor.
Mark Zuckerberg och Elon Musk är lika pålitliga som försäljare av ormolja i Vilda västern och lika sympatiska som James Bond-skurkar.
Vi måste försvara oss.