Regeringen hotar de svenska värderingarna
Vi har fuskat. Vi har försökt lura systemet. Det är oacceptabelt.
Utan darr på stämman skäller sportchefen Jan-Erik Albau ut sig själv och de sina inför alla som vill lyssna. Det är avväpnande ärligt. Och mycket norskt.
Svenskar som hamnar i trubbel brukar vägrar svara på frågor, slingra sig, skylla på andra, säga att de inväntar utredningen eller rakt av ljuga.
Som barn till en alkoholist lärde jag mig tidigt ljuga. Det var min metod att skydda pappa och låtsas normalitet, eller för att få lugn och ro, ibland uppmärksamhet. Ljugandet blev en vana. Under många vuxna år ljög jag dem jag älskade fulla med skit, av ren egoism. De åren gnager i mig dygnet runt, jag räknar med att Sankte Per kommer hala in vindbryggan vid åsynen av mitt eländiga tryne.
Men jag har aldrig ljugit i jobbet. Jag kan ha missuppfattat nåt, haft för bråttom eller betett mig illa i skrift, men jag har aldrig medvetet ljugit.
Jag skulle inte våga. Som journalist är man omgiven av lögndetektorer.
Det är även politiker.
Jag vet inte om Maria Malmer Stenegard har ljugit om sina aktieaffärer, nonchalant mummel är kanske ett bättre ord, men hon har i alla fall köpt aktier i ett bolag som hon visste skulle gynnas av ett regeringsbeslut.
I politikens värld är denna insiderspekulation inte olaglig – konstigt nog – men det hon gjort anses ändå oetiskt och olämpligt.
I Norge får statsråd inte handla med aktier över huvud taget, men girigheten att låta 10 000 kronor växa fick ministern att ta denna rövare.
Ljugit verkar dock Henrik Landerholm ha gjort, som sagt att pappren han glömde på kursgården var säkert inlåsta. Kanske for han med osanning för att han trodde sig äga ett särskilt sorts skydd, som handplockad till tjänsten av sin vän statsministern. Eller också var det han som ville skydda sin kompis.
Borgarna har satt i system att tjänster inte ska tillsättas på ett normalt sätt. DN avslöjade nyligen att Regeringskansliet rekryterade 150 tjänster, som fanns att söka på en surfplatta bakom en låst dörr.
Aftonbladet kan avslöja att även Anna Starbrinks toppjobb på MSB var resultatet av ett mygel som satt offentlighetsprincipen ur spel.
Förr hade huvuden rullat, men i dag får man sitta kvar.
Det är sånt här som gör medborgarna kan identifiera ett etablissemang och att Sverige halkar ner ett pinnhål i varje nytt korruptionsindex.
I vissa samhällen beundras den som fuskar och lurar systemet som smart, men i Sverige brukar vi betrakta allt sånt som helt oacceptabelt. Åtminstone förr. Regeringen, som har fått hotet mot de svenska värderingar på hjärnan, borde fundera över sitt eget ansvar.