Polisen raljerade – tre dagar senare hittades Mohamed död
”Ring på din bästa somaliska”, säger polisen till sin kollega, när Mohameds mamma hör av sig om sin son, som är 14 år och försvunnen.
Polisen fortsätter raljera sinsemellan. De tar varken mamman eller barnet på allvar.
Eller sitt jobb.
Tre dagar senare hittas Mohamed död i en skog utanför Nyköping, kidnappad och torterad till döds.
Rasism inom poliskåren – jag trodde det var om inte utrotat, så åtminstone bortpolerat. Alla arbetsplatser har sin jargong, för utomstående låter det ofta mycket värre än det är, men den här attityden, som P4 Jönköping avslöjar, berättar ändå nåt om en myndighet som inte går att snacka bort.
Mohamed föll som så många andra barn offer för gängkriminella.
Jag ser några av dem i Uppdrag gransknings ”Gängskolan”. De sitter där inför kameran med sina jävla balaklavas över huvud och ansikte, walla, walla, till synes helt obrydda över att de förstör andra människors liv utöver sina egna.
Nåt har hänt i den svenska skolan, konstaterar reportern Karwan Faraj.
Kriminaliteten har flyttat in. Elever går runt beväpnade, de säljer droger, rekryterar ännu yngre elever. Och skrämmer skiten ur personalen.
För dem är det fria skolvalet ett redskap. De kriminella nätverken kan befästa sina områden genom att bestämma åt barnsoldaterna vilka skolor de ska söka.
Inför gängkriminaliteten står den svenska skolan lika illa rustad som det svenska samhället, suckar rektorn för Trångsundsskolan i Huddinge:
– Vi klarar inte riktigt av det här.
Den här veckan höll regeringen en presskonferens om ytterligare en utredning om assistansbolagen. Den visar att de 62 största företagen kan kopplas till brottslighet.
I höstas larmade polisen om att många hvb-hem ägs av eller är kapade av gängkriminella. De tjänar pengar på verksamheten, som också är en bas för nyrekryteringar.
Det finns en gemensam nämnare i detta – förutom att det är människor med invandrarbakgrund som trampar runt kvarnhjulet – och det är den svenska privatiseringsivern.
Man kan skylla det tragiska vansinnet på 2015 års flyktingpolitik och att våra nya invånare visar de svenska värderingarna noll respekt. Man kan punktmarkera lärarkåren och att föräldrarna inte engagerar sig i sina barn. Man kan tjoa om att det har varit för låga straff och att myndigheter inte tillåts samarbeta. Man kan häckla vänsterns beröringsskräck med vissa frågor. Man kan larma om machokultur och sociala medier. Eller förortsfattigdom, att människor inte ges en chans. Strukturell
rasism. Och så vidare.
Man kan göra listan hur lång som helst och alla förklaringar är mer eller mindre giltiga.
Men bakom den här svenska särvägen står också en armé av ideologer, lobbyister och entreprenörer som har tjatat in valfrihetens mantra och att privatiseringar skapar effektivitet, bättre kvalitet och besparar skattebetalarna onödiga utgifter.
Den har likt råttfångaren i Hameln trollbundit ett par generationer politiker, som säkert varit ärliga i tron att de fattat bra beslut. Politiker som har fått sina mandat av de väljare som nu svär över att gängkriminaliteten på helt laglig väg äter sig in i hela samhällskroppen.
Vi kan peta aldrig så mycket, men ska vi lösa det här måste vi utreda Sveriges unika tilltro till marknadsliberalismens förmåga att bygga fungerande samhällen.