Fyra punkter – därför är utnämning av Landerholm så problematisk
Ulf Kristersson trodde att han hade ett vattentätt upplägg för att anställa sin barndomsvän Henrik Landerholm som nationell säkerhetsrådgivare.
Istället har hans upplägg med att anställa Landerholm som opolitisk tjänsteman mest ställt till med problem.
Oavsett vad som nu händer i frågan Landerholm kommer det att sätta statsminister i dålig dager.
Redan från första dagen har det varit tissel och tassel kring att Ulf Kristersson valde att anställa en av sina nära vänner på den nyinrättade posten som nationell säkerhetsrådgivare.
Här är fyra anledningar till varför utnämningen av Landerholm ställer till problem för Kristersson:
1. En ”opolitisk tjänsteman”
Till formen är den nationella säkerhetsrådgivaren en opolitisk tjänst.
Den politiska staben i regeringskansliet har folk omkring sig att täcka upp när det blåser kallt. Personer vars uppgift är att krishantera och assistera. Några sådan har inte en opolitisk tjänsteman, vilket lett till att det nu är delar av statsministers stab som hanterar Landerholm.
Opolitiska tjänstemän får till exempel inte heller nyttja de bilar som politikerna har tillgång till, istället förväntas de åka kollektivt och vid undantag taxi. En opolitisks tjänsteman kan säkert utan problem buda en kvarglömd anteckningsbok med taxi. För en nationell säkerhetsrådgivare, där varje information om vad han fyller sitt huvud med är jackpott för en främmande makt - är det direkt olämpligt.
Visst kan anteckningsboken ha varit av det mer exklusiva slaget - Landerholm har lämnat in kvitton vid senare tillfällen på anteckningsböcker som kostat över 500 kronor stycket - men det skulle ju inte försvara beslutet att skicka den med taxi.
Så varför är den här tjänsten ens opolitisk, när den så uppenbart är politiskt tillsatt och hade gagnats av att vara det även på pappret.
Då kommer vi till de personliga kopplingarna mellan statsminister Kristersson och Henrik Landerholm.
2. De personliga kopplingarna
Att ge sin nära vän en högt uppsatt tjänst, kräver sin person. Det är inte en självklarhet och ibland inte ens lagligt. Redan när det kom kritik i första rundan kontrade Kristersson med att det handlade om kompetens och inte nepotism. Ett sätt att förstärka det argumentet var just att detta Landerholm inte var politiskt anställd utan en tjänsteman bland många, på statsrådsberedningen. Att ge honom uppdraget att sitta kvar in i nästa mandatperiod skulle också ge bilden av att det här var en tjänst helt tillsatt på meriter och inte på personliga kopplingar. Landerholm har ett anställningsavtal som sträcker sig över mandatperioden och fram till slutet av november 2028. Däremot är det väl ingen som bär på illusionen att en socialdemokratiskt ledd regering skulle låta Kristerssons bästa vän sitta kvar på en så avgörande post.
Men att utnämna vänner till höga poster hör politiken till, det är inte något den opolitiska staben i regeringskansliet sysslar med.
3. Kampen med UD
SB Utrikes, Landerholms kansli, har den växt sen han tillträdde. Delar av uppdraget har flyttats från utrikesdepartementet till Landerholms kansli, vilket har skapat friktion. Ingen annan del av statsapparaten kan sura som UD, när de tycker nåt är orättvist. Friktionen mellan UD och Kristerssons statsrådberedning är en liten pusselbit till förklaringen varför den förre utrikesministern Tobias Billström plötsligt avgick i höstas.
Det funkar också bättre om det inte börjar skvallras om att kompisen får fördelar på grund av den personliga relationen
4. Kristersson utan kontroll
Hela upplägget var till för att skydda Kristersson och samtidigt göra det enkelt för honom att ha sin kompis nära sig. Nu är det utanför Ulf Kristersson kontroll vad som händer framåt. Kristersson kan inte sparka Landerholm, även om förtroendet för hinner skadas och avslöjandena kring Landerholm skadar Moderaterna.
Här finner vi kanske fördelen med att ha sin vänner nära - av lojalitet till sin vän kan Landerholm själv säga upp sig. Annars har han nästan tre goda år kvar i statens tjänst. Sa nån elefantkyrkogården?
