Det är Centerpartiet som är problemet
För centerledaren Muharrem Demirok är krisen inte över.
I skuggorna mullrar fortfarande missnöjet och avgångskraven, de som nästan fick honom på fall i höstas.
Två år in i sitt partiledarskap vädjar han fortfarande till sitt parti att acceptera honom.
Centerpartiet har stora problem och det är inte bara Muharrem Demiroks fel. Redan när han valdes till partiledare för två år sedan var Centern mycket medvetna om att han inte var en centerpartist av traditionellt centerpartistiskt snitt. Uppväxt i en av Stockholms utsatta förorter, med en mamma från Sverige och en pappa från Turkiet hade han gjort en klassresa som inte börjat på ett lerigt fält någonstans i Sverige och slutat i den politiska eliten. Hans klassresa överbryggade inte konflikten stad och land utan de sociala klyftor som finns mellan städernas utsatta områden och innerstan. Det här var centerpartisterna ovana vid och hade säkerligen valt bort om de hade haft den möjligheten.
Problemet var bara att de andra kandidaterna var för dåliga. Under Annie Lööfs tid hade det inte funnits utrymme för återväxt. Varken partiet eller Lööf tyckte att det behövdes nåt mer och de som hade partiledarambitioner tröttnade och lämnade rörelsen. Kvar fanns en centerpartist som inte ville viga samkönade par och en centerpartist med för dålig förankring i partiet, och så Demirok. Det kunde inte bli någon annan än han. Partiet fick köpa hans socialliberalism och tydliga ställningstagande för att närma sig Socialdemokraterna och en möjlig S-ledd regering.
Demirok å sin sida uppfattade valet av honom till partiledare som ett mandat för att fortsätta arbetet i den riktningen.
Han hade fel.
Nu har det gått två år sedan han valdes till partiledare och fortfarande vädjar han till sitt parti om att de ska acceptera honom för den han är. Muharrem Demirok är en god retoriker, men efter höstens avgångskrav har betydande delar av hans parti slutat lyssna på honom. Avgångskraven har ju inte tystnat än, men vad är det egentligen de gapar om?
Centerpartiet har större problem än sin partiledare. Missnöjet handlar inte bara om Demiroks ledarstil, det handlar också om hur obekväma Centern är med var de befinner sig. På ena sidan lurar SD och på den andra V.
Visst kan Centern be Demirok stiga åt sidan, men om det inte är för att välja en ny inriktning för partiet är det en helt meningslös manöver.
Centern står inför två val egentligen. De kan byta ut Demirok och byta inriktning. Det vill säga förflytta sig tillbaka till borgligheten och acceptera att SD också finns där nu. Eller så kan de stanna kvar i sin mittfåra. I mittfåran stavas makt och inflytande samarbete med Socialdemokraterna och förmodligen hela den rödgröna oppositionen på något sätt. Att byta ut en partiledare för att låta nästa ta samma beslut är meningslöst.
Har Centern inte gjort upp med hur de ska hantera SD så är det dags att göra det nu. För eller emot.
Det är inte Muharrem Demirok som gör att Centern har lågt väljarstöd, det är att partiets positionering är obegriplig och saknar tydliga politiska konturer.
