Enighet – tills det kommer till finansieringen
Världsläget kräver nu ett dyrare försvar. I Ryssland härskar en storhetsvansinnig diktator som ser sig som en efterföljare till Peter den store och Katarina den stora som båda gjorde Ryssland större genom att erövra territorium från grannländer. Vi är en av grannarna. Vi måste alltså skaffa oss en dyrare militär försäkring.
Alla överens så långt? Bra! Då går vi vidare.
Nato är inte längre en trovärdig försäkring. Vad var det somliga av oss sa? I USA härskar en storhetsvansinnig president i full färd med att undergräva den amerikanska demokratin och tycks dessutom beredd att låta Putin vinna erövringskriget mot Ukraina. Vilket lär stimulera Putins aptit. Ännu ett skäl för svensk upprustning.
Alla överens så långt? Jasså inte extremhögern. Nåja vi är alltså fortfarande en stor majoritet för en beslutsam svensk upprustning.
Men då kommer vi till frågan hur vi ska finansiera denna för allas vår existens avgörande förändring. Där upphör vår relativa enighet.
Tre vägar står till buds, låna pengar, höja skatterna eller skära ned offentliga utgifter.
Stora lån kan vara bra för att kickstarta vår upprustning eftersom det går fort. Men på längre sikt surnar metoden, dessutom försätter vi barnens och barnbarnens framtida Sverige i svårigheter som de kan komma att förbanna oss för.
Efter den snabba starten med lån står valet mellan höjda skatter och besparingar och då blir det en ren höger- vänsterfråga. Högern vill att de fattiga ska ta notan, vänstern att den går till de rikaste.
Sverige har under senare decennier förvandlats till ett skatteparadis i världsklass för rika människor. Arvs- förmögenhets och fastighetsskatt har helt avskaffats, ganska unikt i demokratiska länder, kapitalskatterna minskats och finurliga skatteavdrag för de mest besuttna blommar friskt. I knappast något jämförbart land har klasskillnaderna ökat lika häpnadsväckande snabbt.
Här finns alltså en uppenbar möjlighet att lösa det akuta problemet, kan tyckas. Men då hårdnar genast motsättningarna mellan höger och vänster.
I veckans Agenda i SVT klargjorde finansminister Elisabeth Svantesson (M) att hon benhårt motsatte sig att finansiera försvaret med ”skadliga” skattehöjningar. Eftersom skatt generellt inte kan vara ”skadlig” – vilken demokratisk stat skulle fungera utan skatt? - så måste man fråga sig vad hon menade.
Med all säkerhet syftade hon på skatt som skulle drabba de rika, högern tror så. Högern anser som vanligt att det är besparingar som skall lösa problemet, i det här fallet genom dyrare läkemedel, höja maxtaxan för förskolor, minskad biståndsbudget, minskade bostads- och socialbidrag, kort sagt skicka en räkning på hundratals miljarder till de fattigaste i såväl Sverige som Afrika. Som till och med Expressens liberala ledarsida skrev:
”Staten behöver pengar till nya Visbykorvetter. Att lägga pengar på att öka subventionerna av läkemedel är inte rätt prioritet”. Fast det blir ju väldigt dyra läkemedel om det ska betala korvetterna.
Låt oss för resonemangets skull leka med tanken att vi tog ut en engångsskatt på 10 procents förmögenhetsskatt från landets 10 procent rikaste invånare, De flesta av oss som då drabbades skulle knappast märka av det, om det inte vore för gallskrikande högerpartister. Lika lite som vi märker om priset på livsmedel eller blodtrycksmedicin går upp eller ned.
DET GÅR INTE! Skriker högern. De rika skulle bara flytta sina pengar till vissa öar och det vore verkligen ”skadligt”.
Jo, det är nog sant. Vid en sådan reform skulle skattesmitningsindustrin blomma upp på nytt.
Om man alltså inte, som högern och till och med vissa liberaler, anser att det är en närmast vetenskaplig, eller religiös, sanning att vår kommande militära upprustning måste betalas av de fattigaste, får man hitta en annan lösning.
Det omedelbara förslaget blir då fastighetsskatt, progressiv fastighetsskatt. Ju dyrare fastighet, desto mer skatt. Fastigheterna kan inte smita till Cayman Islands eller Malta. Då finge de rika äran av att bidra mycket mer än de fattiga till landets försvar och överlevnad. Dessutom kunde det bli lönsamt för oss som drabbats.
Någon däremot? Jasså, nästan hela högern. Nåja, det finns åtminstone liten tröst i att se det som en försäkringspremie, något rika människor vanligtvis alls inte är främmande för som begrepp.
Ty om landet ödelades av krig skulle ju de rika förlora mest fastighetsvärde. Vid krig gäller dessutom inte vanliga försäkringar.
Försäkringspremie alltså. Låt oss kalla det så.
Någon däremot?
