Klockan har visat sig vara den enda som verkligen känner mig
Jag köpte en Garmin, alltså en smart klocka.
Enligt den verkar jag leva med ett oupphörligt stresspåslag.
Mina stress-staplar (som går att analysera i appen till klockan) är knallröda och höga. Medan min kollega snittar tolv minuter hög stress per dag, ligger jag runt tre timmar.
Visste jag inte bättre skulle jag kalla mig sjuk.
Är jag kanske det? Hur mår jag, egentligen, börjar jag fundera medan jag kollar hur mycket batteri jag har kvar i kroppen. Enligt klockan, alltså.
Den mäter nämligen något som kallas ”body battery”.
Varje morgon vid 06 när min ålder numera väcker mig är det påfyllt och sedan tickar det stadigt neråt. Det är som om du har en domedagsklocka runt handleden. I mitt fall dräneras jag i rasande fart.
Eventuellt är det mina ständiga ångestpåslag som orsakar den höga stressen och det låga ”kroppsbatteriet”. Min bror sa en gång att han trodde att knutarna i min rygg orsakas av de ”tvåtusen gånger per dag du går in i fight or flight-mode”. Ja, konstant redo för katastrofen. Filifjonkan är rena rama mellanmjölken i jämförelse med mitt ständiga sökande efter något som kan gå fel.
Jag är med andra ord lite spänd, vilket klockan verkar ha upptäckt.
Sjukvården menar att jag mår super – lågt blodtryck och fina prover. Förutom lite järnbristanemi, men vilken kvinna har varit skonad från det?
Hur som helst tyckte klockfan att jag skulle sänka mitt BMI.
Så det gjorde jag.
Jag drog av två kilo utan att ställa mig på någon våg och fick utmärkelsen ”grattis till din första invägning”.
Vilken känsla. Jag ville ha mer av den, bekräftelsen. Se mig, älska mig. Att vara i en relation är aldrig mer än att få de behoven uppfyllda.
Så jag börjar vrida och vända på mig för att klockan ska vara nöjd. Nå stegmålet, sänk konditionsåldern, sov bättre.
Klockan har visat sig vara den enda som verkligen känner mig.
Jag lyssnar inte längre inåt. Jag lyssnar på klockan. Är mitt kroppsbatteri lågt ställer jag in planerna för kvällen. Kräver klockan att jag ska återhämta mig i 53 timmar – ja då är det exakt vad min kropp behöver.
Jag vill bli ledsagad och förstår plötsligt de amerikanska konservativa kvinnor som gör Tiktoks om att ”he is the head of the family and I am the heart” och hänvisar till sin man.
På samma sätt är det rimligt att vända sig till Chat GPT om livets stora frågor: Vad ska vi äta till middag och ska vi göra slut? Varför är jag så ledsen? Och är min partner en psykopat?
Det är skönt när någon annan bestämmer. När man står fri från ansvar för sitt eget liv, sin hälsa, sin situation. ”Det var inte jag, det var handen”, sa min bror en gång när han var pytteliten och hade ritat på hela matbordet.
I min relation är klockan chefen, och jag hjärtat.
Det var inte jag, det var Garmin som tackade nej till ett glas.
Och jag har ju uppenbarligen aldrig mått sämre.