Då finns risken att man ogillar föräldraskapet
Jag drömmer ibland att jag är gravid. Jag vaknar av att jag kvider av ångest, för jag orkar inte börja om från början. Nattvaken, lekparken, inskolningen, betygshetsen, uppassningen, bundenheten.
Alla timmar mitt på dan, när tiden tycks så still. Den ständiga oron, även när det inte finns nån anledning alls.
Jag har all respekt för dem som väljer ett liv utan barn. Själv har jag två, utan aborträtten hade jag haft fler.
Studier som diskuterats de senaste dagarna, som visar att frivilligt barnlösa är lyckligare än oss föräldrar, förvånar mig därför inte. Inte heller att allt fler avstår från att skaffa barn.
Förr pratade man om barn som något heligt, men idag domineras ämnet av alla problem. Ska man verkligen sätta barn till världen när den ser ut som den gör, med krigsrisk och klimatkris? Vilka chanser har det uppväxande släktet, som för första gången i världshistorien inte kan räkna med att få det bättre än sina föräldrar?
Men framför allt: barn har en massa diagnoser men får ingen hjälp, för BUP är överbelastat, skolan underbemannad och assistentersättningen indragen. Barn mår dåligt, de är ångestridna, skär sig själva och sitter hemma. De vill inte gå till skolan och slipper. Barn slåss och saknar respekt för auktoriteter.
De är dyra i drift. De vägrar eller kan inte flytta hemifrån.
De kan hamna i dåligt sällskap, nuförtiden kan ju vem som helst råka på droger och sen är det kört. De går bort sig på sociala medier och hamnar i situationer som tidigare generationer sluppit.
Alla stora nyhetshändelser har en barnavinkel: Hur pratar du med ditt barn om
Donald Trump?
När allt som skrivs och sägs om barn handlar om trubbel, så väljer man kanske ett liv som förefaller mindre kravfullt.
Studierna som är i svang visar att föräldrar rankar att umgås med sina barn väldigt lågt. Men vad betyder ”umgås” i ett sånt sammanhang? Allt leka med barn eller äta middag med barn kan vara tråkigt så klockorna stannar, men att bada ihop, läsa saga, resa eller poppa popcorn till Mellon kan för stunden vara det enda som livet går ut på.
Problemet med dagens föräldrar är att de är för mycket med sina barn, vilket kan göra föräldraskapet outhärdligt. Hela idén att man ska leka med sina ungar är ett nytt påfund. Jag, som är mormor till två, har svept med blicken över lekparker och funnit föräldrar som försöker leka – en av tio verkar tycka att det är roligt. Resten plockar rastlöst med sina mobiler.
Förr fick barn lattja själva eller finna nån att hänga med. I en park borde det inte vara så svårt, men de flesta leker som sagt med sina föräldrar.
Barn får allt mindre utrymme i den fysiska världen. De tränas inte i att gå till affären själva eftersom ”nåt kan hända”, de stimuleras ständigt av sina föräldrar så de inte lär sig vara ensamma, de får skjuts av pappa till mönstringen och har med sig morsan till anställningsintervjun.
På nätet, däremot, kan de vandra fritt, helt oskyddade.
För några veckor sen utkom på svenska boken ”Terapisamhällets barn” av den amerikanska journalisten Abigal Shrier. Hon driver där tesen att generation Z är den generation som mått sämst av alla, eftersom den hela tiden uppmanas prata om sina känslor. Känner man efter, är det alltid nåt som är fel. Att må dåligt blir med andra ord normaliserat. Men det är också den generation som är mest curlad av sina föräldrar, som aldrig förmår säga nej eller göra sig till en auktoritet.
Det här gör att de blir osjälvständiga, lättkränkta och svåra att ha att göra med i grupp.
Om man i all välmening låter barnen bli små tyranner – eftersom man fruktar att gränsdragningar gör dem psykiskt sjuka – degraderar man sig själv till blott en tjänare och swishfunktion. Då finns risken att man börjar ogilla, om inte sitt barn, så i alla fall föräldraskapet.
Överallt uppmanas psykologer och hobbyterapeuter svara på frågor om hur man gör så att ens barn ska må bra. Sällan ställs frågan hur man bör göra för att föräldraskapet ska bli drägligt för en själv.
När jag ändå tipsar om böcker kan jag rekommendera den nyskrivna och alldeles utmärkta boken ”Föräldrarnas födelse” av Maja Larsson. Hon visar där hur experter pendlat mellan ett ”demokratiskt” föräldraskap och ett mer tillrättavisande, men en sak har psykologer alltid varit överens om: du måste älskar ditt barn, för barnets skull.
Frågan om man är lyckligast med eller utan barn torde egentligen vara omöjlig att svara på, för man kan ju bara värdera de söner och döttrar man faktiskt har och aldrig dem man aldrig skaffat sig. Och även om oron kan gnaga en i stycken, så säger också studierna att vi föräldrar visserligen är mindre lyckliga, men vi har samtidigt en starkare känsla för att livet är meningsfullt.
I boken ”Medan vi lever” sätter Nina Björk ord på den där paradoxen, att nåt så
tråkigt också kan vara så meningsfullt. Barnet ger en möjlighet att se världen på nytt;
den blir både mer på avstånd och samtidigt tydligare. Föräldraskapet skänker en
särskild sorts förankring, man kan sjunka till jorden utan att den blir platt.
Jag må kvida när mardrömmarna river mig i trasor, men dygnets alla timmar skulle jag helt ärligt säga, att jag älskar mina barn mer än jag älskar livet självt. Ta mig, brukar jag tänka när jag fantiserar fram en katastrof.
Utan en sekunds tvekan skulle jag offra mitt liv för er, som jag stundvis haft så förbannat tråkigt med.