Kärlek, tårar och ett ja till historieböckerna
Dammkorn svävade som lätta snöflingor i solljuset som sken in genom Storkyrkans fönster. Luften var mättad av blommig parfym och vibrerade av dämpat sorl. De galaklädda gästerna viftade med programblad för att svalka sig i värmen. Dyrbara juveler kastade solkatter på väggar och golv.
Dörrarna till vapenhuset öppnades för ett ögonblick på glänt. Kronprinsessans svartklädda stylist rättade till hennes klänning, de små brudnäbbarnas blickar ilade snabbt hit och dit, en lugg rättades till och en liten flicka vände sig mot kronprinsessan. Ett snabbt uppmuntrande leende från Victoria.
Och så vandrade hela följet upp mot altaret.
Jag satt precis bakom Victoria och Daniels närmaste vänner. Deras reaktioner och tårar påverkade mig. Det här var ett ögonblick som för alltid är inskrivet i historieböckerna. Sveriges framtida drottning gifte sig med en man av folket. Men det var också en ung kvinna som väntat i nio år på att få säga ja.
Hovets strikta etikett säger att man inte ska skylta med sin kärlek förrän man är förlovad. Därför var Daniel och Victoria tvungna att mer eller mindre dölja sin kärlek offentligt.
Jag vet inte hur många fester och bröllop Victoria gick på som ”singel” de här åren. Hon sällskapade med kungliga kollegor istället för Daniel. Han fick höra allt om festen i efterhand när Victoria kom hem. Han stod på vänt, fick uppleva allting i andra hand.
Inte ens när de blev sambos i Sjöflygeln på Drottningholm fick de vara officiella. Han folkbokfördes istället i Pagebyggnaden en bit bort.
Jag minns att jag tog bilder med en liten röd digitalkamera på bröllopet. Det var innan mobiltelefonernas kameror var tillräckligt bra. Jag minns även att jag tänkte att ingen bild i världen skulle kunna fånga stämningen i Storkyrkan.
Victoria och Daniel skapade en bubbla av kärlek omkring sig som av och till kändes så privat att vi andra i kyrkan inkräktade. De var båda totalt närvarande. Victoria kysste Daniels hand flera gånger under ceremonin.
Nu fick de äntligen visa hur mycket de älskade varandra.
Efter vigseln vandrade jag ner mot Skeppsbron och Aftonbladets tillfälliga redaktion i ett av tullhusen. Nu hade kollegor tagit över bevakningen av kortegen, jag skulle sätta mig och skriva.
Jag tog upp min digitalkamera och gick igenom bilderna.
Varenda bild var suddig – men de var ändå otroligt vackra.
