Grova våldet drabbar inte alla – men rädslan gör det
Uppdaterad 2025-01-31 | Publicerad 2025-01-30
”Nu vet jag också hur det är att vakna upp av en sprängning”.
Messet kommer på morgonen, från en gammal vän.
Det är det vanliga.
Vakna av en smäll utanför lägenheten. Sortera tankarna. Försöka förstå vad det handlar om. Telefonen. Scrolla igenom medier och lokala Facebookgrupper. Riskbedömning. Vem var måltavlan?
Sedan: kläder, väcka barnen, badrummet, iväg till skolan. Tunnelbanan mot jobbet. Just den här vännen åkte rakt till sitt jobb i riksdagen.
Vaknade du också av smällen?
Det är vad vi skriver till varandra på morgnarna. En rutin som långsamt sätter sig i ryggmärgen i alla delar av Stockholm.
Det blir en slags vana. Nu finns den hos alla samhällsklasser. Även justitieminister Gunnar Strömmer har sin anekdot, som han berättade i SVT, om hur det känns att sitta hemma och titta på tv när ett bombdåd sker hundra meter från bostaden.
En pappas barn blir inrymt på en skola.
”Inrymt”. Ordet vi knappt lärt oss förstå den exakta betydelsen av, men som egentligen bara innehåller ångest.
Skolans meddelanden till föräldrarna kommer snabbt.
”Det pågår en polisinsats i området”. Pappan får panik, tänker på skolskjutningar. På barn med vapen.
– Ett svart hål öppnar sig i magen, skriver han till mig.
Pappan rusar ut från ett möte. Kollar nyhetsapparna. Och pustar ut, när han ser att det bara handlade om två handgranater utanför skolan.
Polisen spärrar av och spränger handgranaterna.
Efter några timmar är barnen hemma igen. Mellanmål. Trevande samtal.
Vad är det som händer?
När reportrar får någon stressad poliskälla att överhuvudtaget svara talas det om en ”komplex bild” och ”oklara motiv”.
Vem? Vad? Varför? Kanske allt och alla – på en gång? En gängkonflikt här. En utpressning där. Ett försäkringsbedrägeri. En konflikt mellan enskilda personer. Sedan mördas Salwan Momika, känd som ”koranbrännaren”, mitt i en Tiktok-sändning. Samma natt som polisen hittar ytterligare handgranater på stadens gator.
Hela Stockholm känns som ett tv-spel den här veckan.
Eller som ett riktigt svajigt tv-manus – som vi går omkring i.
Utsatta barn, ofta personer med funktionsvariationer, sätts i en lägenhet, ges vapen eller sprängmedel och kommenderas sedan ut på uppdrag.
Annonserna har cirkulerat på öppna konton på sociala medier och i chattgrupper länge: Tjäna pengar, kom och genomför en skjutning eller sprängning.
Allt styrs av vuxna gängtoppar i andra länder.
Psykopater känns som ett för svagt ord i sammanhanget.
Stockholm är deras tv-spel.
Alla grannar jag träffar de här dagarna agerar som privatspanare. Man vill reda ut allt. Brottsoffer blir ofta misstänkliggjorda. Har det sprängts utanför så tvingas du snabbt redovisa dina eventuella ”kopplingar” till kriminalitet. Inte bara i polisförhör och i kontakt med oss journalister, utan för grannar, och på dina egna sociala medier.
I min förort Bredäng i södra Stockholm dricker jag kaffe med pizzabagaren Vlado, vars fönster blåstes ut av en sprängning mot restaurangen bredvid förra veckan.
När jag promenerar genom centrum en timme senare är torget fullt av polisbilar och stirrande, bredaxlade män med örsnäckor. Oroliga grannar cirkulerar. Vad har hänt? Inget, den här gången.
Det är bara Socialdemokraterna som kommit till förorten för att äta lunch. Som ett slags stöd, säger de.
Partiledaren Magdalena Andersson och rättspolitiska talespersonen Theresa Carvalho har precis föreslagit att hela den här delen av staden ska bli en visitationszon. Nu äter de pizza under tv-skärmar som vevar bilder av polisens avspärrningar.
Var är reaktionerna på allt detta? Var är demonstrationerna? Jag tänker på Dimitris Constantiou, en av de som jobbar förebyggande mot gängkriminaliteten. En nattvandrare.
Han brukar ställa just den här frågan när vi pratar.
Varför kan så många i den här staden demonstrera för till exempel barnen i Gaza, men inte mot gängvåldet på sina egna gator? För sina egna barn?
Svaret finns nog i den förvirring och oro som råder den här veckan. Vem är fienden? Exakt vem är brottsoffret? Hur ska man kanalisera alla spretiga känslor – all tveksamhet och oro – till ett faktiskt engagemang?
Alla jag talar med slirar på svaren. Politikerna försöker låta som att de vet – det är ju deras jobb. Men varje morgon visar verkligheten att inte heller de har en aning.
På lördag är det i alla fall Mello. Tv-spektaklet som brukar kallas för en av de sista ”lägereldar” vi har kvar. Något samlande och lättsamt för hela familjen.
Då står Pa Modou Badjie på scen. Han från Panetoz, ni vet. En av de gladaste medlemmarna i ett väldigt glatt popband.
Tidigare i veckan talade även han ut om sin egen erfarenhet av gängvåldet i en intervju, med Aftonbladets Stina Dahlgren.
För ett drygt år sedan avrättades Pa Modou Badjies svärmor och bonusdotter i det egna hemmet. Ett av den våldsvågens allra vidrigaste brott.
Vissa säger att det pågår en ”normalisering” kring de här frågorna.
Samtidigt kan inget av detta någonsin anses normalt.
Det är viktigt att komma ihåg att det grova våldet inte är något som drabbar alla. Men rädslan gör det.
Det handlar inte bara om förövare och brottsoffer i juridisk mening, utan om ringarna på vattnet.
Inte heller den här veckan var normal. Ändå måste vi kanske börja erkänna att just vårt beteende har börjat stelna till en vana. Frågan är vad den vanan leder till på längre sikt.