Än är inte Åkesson en vinnare
Åkesson har lett Sverigedemokraterna i 20 år.
Än har han inte lyckats nå sina stora politiska mål.
Firandet av hans partiledarskap borde vänta till efter valet 2026. Då finns facit på riktigt.
När Jimmie Åkesson valdes till partiledare den 7 maj 2005 var det fortfarande tillåtet att röka inomhus på restauranger och kaféer i Sverige. Youtube var nylanserat och ett av årets nyord 2005 var ”blogga”. Det var med andra ord en helt annan tid. Inte minst i politiken.
Under de tjugo år som har gått har Sverigedemokraterna, under Åkessons ledning, blivit den svenska politikens mest tongivande och inflytelserika parti.
De kom till makten i den tid då utanförskapet såg annorlunda ut än i dag. Då kände sig arbetarklassen osedd av det politiska etablissemanget och var öppen för nya sätt att uttrycka sitt missnöje. Det fann de i SD, deras hårda retorik, starka känsla av antietablissemang och obevekliga migrationspolitik. Kontrasten mellan SD och de andra partierna var vid denna tid en milsvid ravin. Att rösta på SD i valet 2010 var en motståndshandling och ett finger till de etablerade partierna. De politiska skandalerna kring partiet hopade sig: järnrörsskandalen och alla allmänt rasistiska företrädare som avslöjades. Redan 2012 införde Sverigedemokraterna sin omtalade nolltolerans mot rasism i partiet. En princip som mest fungerade som ett sätt för partiledningen att rensa ut personer de inte gillade.
Partiledning och partiledning, det här var ett parti som styrdes stenhårt av ett kompisgäng. De övriga partierna i riksdagen var inte bara starkt kritiska mot SD:s politik, de förstod sig överhuvudtaget inte på hur partiet fungerade.
Ännu obegripligare skulle SD bli efter valet 2014. Då välte de det politiska landskapet upp och ner.
Jimmie Åkesson hade gått in i väggen och var hemma sjukskriven. Men när SD fällde den sittande regeringens budget i december 2014, med Åkessons välsignelse ”give ’em hell”, började en ny era i svensk politik. Och en ny era för Sverigedemokraterna.
I dag är Sverigedemokraterna ett mer polerat parti. Partistrukturen har gjorts om för att mer likna andra partiers. Det underlättar för samarbeten. Flera politiska kanter har slipats av – partiet är inte längre emot EU, de svängde i Natofrågan och de har till och med ställt sig bakom Sveriges klimatmål om nollutsläpp 2045.
Men nu står Åkessons sista strid. Åkesson och SD har alltid varit bra på att läsa av vad väljarna intresserar sig för. Populism kan man kalla det när det är i sin mer vulgära form, politisk fingertoppskänsla när det leder till riktig politikutveckling.
Men utanförskapet ligger där under ytan som en oemotståndlig dos endorfiner att ta till när det börjar kännas grått och tråkigt.
För en vanlig person kanske det kan jämföras med en chokladkaka att avnjuta i stillhet, en cigg i smyg eller ett kärleksfullt meddelande från någon man gillar. För SD är det ett stenhårt slag in i den politiska debatten från den yttersta kanten de egentligen tagit ett steg bort ifrån. Det kan vara ett utspel om att riva moskéer som predikar odemokratiska budskap och ta bort symboler för islam i det offentliga rummet, som Jimmie Åkesson föreslagit. Det kan vara en uppmaning om att bränna 100 koraner på yttrandefrihetens bokbål, som dåvarande ordförande i justitieutskottet och partitoppen Richard Jomshof slängt ur sig. Det kan vara en hård attack på landets mediekår efter att ha blivit granskade, som skedde efter TV4:s avslöjande om SD:s anonyma konton för ett år sedan.
Detta och mer på samma bog ger liv och energi åt den Sverigedemokratiska rörelsen och väcker liv i den där kämparandan som partiet livnärt sig på i decennier. I det här kan de med nostalgi nå ut till sina kärnväljare och mobilisera sina medlemmar.
Men nostalgin är på väg att rinna ur Sverigedemokraterna.
Nu finns en ny generation sverigedemokrater som inte sammansvetsats av utanförskap, utan är i politiken på grund av sina politiska ambitioner. De är lika makthungriga som partisterna i vilket annat parti som helst. Och de här nya sverigedemokraterna verkar Jimmie Åkesson inte helt förstå sig på. I höstas genomgick SD ett uppslitande bråk om att förbjuda jakt med halvautomatiska vapen med militärt utseende. Åkesson hade gått med på att införa ett sånt förbud tillsammans med regeringen efter skolskjutningen i Örebro. Delar av partiet slog bakut och Åkesson säger sig fortfarande inte veta exakt vad det var som hände.
Det är Åkessons visioner och ledarskap som har lett partiet dit det är i dag. Nästa mål, att få sitta i en regering hägrar bara drygt 400 dagar bort. Samtidigt har Åkesson aldrig haft en svagare position i partiet. Han känner inte det parti han varit med och skapat lika väl som förut. Efter 20 år på posten är spekulationerna om att han kommer att avgå intensivare än någonsin. Självklart är att han inte kommer att sitta kvar om SD inte ingår i nästa regering.
Tiden tickar för SD att hitta en efterträdare som lugnt kan ta över utan att det blir kaos av maktkamp och strid i partiet. Det är efter valet 2026 som Åkessons politiska arv kommer att stå klart – lyckades han ta partiet till toppen eller var det över tjugo år av sisyfosarbete.
