Israels utdragna folkmord har vänt upp och ned på opinionen
Efter femtiosju år som vänsterextremist finner jag till min bestörtning att jag från och med i år hamnat mitt i åsiktsfåran. Rentav gått och blivit main stream som vilken som helst morgontidningsjournalist. Det känns lite snopet, framför allt att tillhöra en överväldigande åsiktsmajoritet.
Jag talar alltså om jordskredsförändringen i svenska folkets opinion i Palestinafrågan. Dagens extremister har i stället för mej blivit Ebba Busch (KD) och Jimmie Åkesson (SD) som förra året befann sig i trygg majoritet men som nu blivit ensamma isolerade långt ute på högerkanten. Det måste kännas lika ovant för dem som för mej efter de där femtiosju åren.
De här dramatiskt omkastade positionerna är inte en åsikt, inte ens önsketänkande från min sida. Det är ett vetenskapligt faktum, det är vad SvD/Demoskops årliga undersökning av opinionen visar med så stora siffror att man kan bortse från alla felmarginaler. Inte oväntat är förändringen från förra året mycket stor.
Det är Israels utdragna och pågående folkmord som vänt upp och ned på opinionen. För att ta det mest uppseendeväckande exemplet har stödet för Israel bland folkpartiliberaler sjunkit från 70 till 20 procent, från stor majoritet till klar minoritet.
Två av högerpartierna står dock stadigt kvar. KD och SD ligger nos vid nos på strax över 50 procents Israelanhängare. Det är de ensamma om och det är det som gör Ebba och Jimmie till Israelopinionens högerextremister.
De två andra Tidöpartierna ligger långt efter i uppmätta Israelanhängare, 25 procent för M och alltså 20 procent för L. Inte ens bland regeringspartierna finns således en majoritet på Israels sida.
Och bland oppositionspartierna är stödet för Israel historiskt lågt. Centern når upp till 8 procent, därefter följer S med 4 procent, V med 1 och MP med 0 procent.
Sammantaget betyder det att år 2025 står mindre än en fjärdedel av svenska folket på Israels sida. Sett ur en rejält gammal Palestinaaktivists perspektiv är förändringen närmast otrolig. Vi var en handfull ungdomar som startade solidaritetsrörelsen 1968 och bör då haft mer än 95 procent av den svenska opinionen mot oss. Vår huvudsakliga kritikmot Israel var att ockupationen av de områden som erövrades i kriget 1967 var på väg att permanentas och att ”territorierna”, som det hette, skulle koloniseras och bebyggas i avsikt att omöjliggöra en palestinsk stat. Och att det projektet redan hade inletts. Alla partier utom möjligen VPK och hela opinionsetablissemanget i medierna avfärdade våra iakttagelser som propaganda och, förstås, vänsterextremism. Inte ens fotografisk bevisning för det som var på väg att ske gick att publicera i andra tidningar än bulletinen Palestinsk Front under de första åren. När byggnationerna under de första åren på 70-talet fått sån omfattning att de var omöjliga att förneka, liksom systematisk förstörelse av palestinska bostäder och fördrivandet av palestinier, blev den dominerande politiska analysen i Sverige att detta var ett klokt sätt att bereda vägen för fred och en sorts förberedelse för en ”palestinsk stat vid sidan av och i fred med Israel” som Israels mest högljudda advokat vid den tiden, folkpartiledaren Per Ahlmark, hävdade.
Den diametralt motsatta opinionsbilden idag beror som var och en förstår mycket lite på solidaritetsrörelsens ropande röst i öknen. Vi hade rätt i allt redan från början, men åstadkom knappt mätbar påverkan på opinionen. De som hade fel vann.
Det som avgjort förändringen är Israels stadiga och långa marsch högerut som idag landat i öppen fascism och ideologiskt motiverat folkmord. Trots Israels censur, lögnpropaganda och riktade lönnmord mot över 200 palestinska journalister i Gaza har världen ändå sett och förstått vad det är vi alla ser.
Opåverkade är bara SD och KD. Både Ebba Busch och Jimmie Åkesson har kraftfullt markerat sitt stöd för folkmordet med uttalanden om att hela världen bör vara ”tacksam” för det Israel uträttar i Gaza, ”det smutsiga och genuint otacksamma jobbet också åt oss”, som Jimmie Åkesson förtydligade med en tankegång som nästan är ett citat från SS-ledaren Heinrich Himmler.
Men de två extremisterna Ebba och Jimmie har nog lite olika skäl för sin tacksamhet. Ebba hämtar stöd i en från början frikyrklig Israelvurm (som förr dominerade Folkpartiet), kort förklarat dogmen att det är Gus vilja och föreskrivet i Bibeln att vi ska stå på Israels sida vad som än händer. Medan Jimmies tankar om smutsigt men nödvändigt jobb med etnisk rensning har ett mer världsligt politiskt ursprung.
I båda fallen har dessa partiledare sällat sig till gemenskap med sådana extremister som historien kommer att döma strängt. Medan en alltmer nervös Ulf Kristersson steg för steg smyger fram mot omvändelse under galgen.
Och somliga ledarskribenter i högerpressen till den grad fjärmar sig från folket att de redan gjort sig till nutidens KFML-R.
P.S. Min mejladress via Aftonbladet har av gåtfulla skäl varit ur funktion i sex
veckor. Ett tusental mejl har därför inte nått mej under den tiden. Men nu är
felet åtgärdat.
För övrigt anser jag att…
…då Ebbas likasinnade inom den kristna högern i USA räknat ut att Hamas 1200 mordoffer i terrorattacken den 7 oktober 2023 skulle motsvara 50 000 mödade amerikaner bör man i förebyggande argumentation påpeka att Israels drygt 60 000 mordoffer i Gaza motsvarar 7,9 miljoner amerikaner.
…även om Israelpropagandisternas eviga lögnpropaganda om ”vänsterns judehat” är en plåga så gör författarkollegan Johannes Anyuru saken en björntjänst med det befängda påståendet att ”det finns inget som heter antisemitism”.
