Håll munnen stängd när du äter och visa hänsyn
Debattören: Ohygglig syn som hör hemma i en mardröm
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2026-04-18 15.30
DEBATT. Det som inte är särskilt svårt tycks vara omöjligt för somliga av generation z. Nämligen att låta bli att smaska och äta med stängd mun. Vad som sker i ensamhet lämnas därhän, men i sällskap finns det gränser för hur mycket av ens måltid som behöver delas med omgivningen. Alla runt bordet behöver inte se eller höra hur maten bearbetas som grus i en gruspress.
Missförstå mig rätt. Jag är inte mer lättirriterad än någon annan som skriver debattartiklar i 20-årsåldern, och de flesta ljud passerar mig obemärkt förbi. Men det finns en särskild kategori av ljud som inte gör det: smaskandet. Det blöta, sega och ihärdiga tuggandet, likt en kamels idisslande, som fyller rummet och tränger sig på, oavsett hur mycket man försöker värja sig. Den kortvariga smaksensation som forskning visar att den enskilda upplever framstår som obetydlig i relation till den kollektiva plåga som uppstår runt bordet för alla andra.
Fenomenet breder ut sig
Frågan rör mer än bordsskick i snäv mening. Det handlar om huruvida man har en grundläggande respekt för andra människor eller inte. Att sätta sig vid ett bord tillsammans med andra innebär också att den egna bekvämligheten inte tillåts dominera på bekostnad av allas trivsel. Den som inte förmår ta det steget sänder också en glasklar signal om hur lite omgivningen betyder.
Samtidigt ser vi hur fenomenet breder ut sig. Det tuggas öppet, ljudligt och utan minsta ansats till återhållsamhet medan vi andra tvingas se mat flyga runt som i en torktumlare. Detta oskick råder på grund av den totala tystnaden från omgivningen. Och ingen säger till eftersom ingen vågar ta den konflikten. Ett enkelt påpekande till smaskaren uppfattas nämligen som värre än beteendet i sig.
Invändningen ligger nära till hands. Man får tåla sådant. Samexistens bygger på att människor står ut med varandra i olika avseenden. Men i det måste det samtidigt finnas en grundläggande vilja att bidra till den gemensamma trivseln. Vi är många som gärna sitter vid bordet för samtalet och glädjen. Den upplevelsen urholkas å andra sidan snabbt när varje tugga ackompanjeras av ljudet från någon annans mun, och när blicken dras till den ohyggliga syn som hör hemma i en mardröm.
Detta är i grunden ett litet problem, men smaskandet är ett tydligt symptom på en växande likgiltighet inför sina medmänniskors upplevelser. Vett och etikett avfärdas ofta som snobberi eller något föråldrat, trots att det i sin enklaste form handlar om respekten att inte utsätta andra för onödigt obehag. Att hålla munnen stängd borde vara en låg tröskel för att visa hänsyn, men alltför många i min generation föredrar att spränga väggen intill.
Egocentriskt och likgiltigt samhälle
Samma mönster av nonchalans ser vi alltmer i vardagen. Det är personen som placerar väskan på sätet trots att en annan behöver platsen. Det är personen som inte orkar hjälpa den i nöd. Och det är personen som tränger sig i kön. Det är handlingar som sätter tonen för ett samhälle där hänsyn och snällhet inte längre är självklart. För det får inte plats i det egocentriska och likgiltiga samhället.
Det kan emellertid inte enbart handla om smaskaren, utan också om omgivningens frånvaro av förväntningar och krav. För en generation slackers som aldrig möter motstånd väljer att blunda för ansvaret. Vi måste börja bry oss om andra, men då måste den som redan bryr sig våga säga till.
Jag vill som alla andra kunna njuta av maten jag äter, även tillsammans med andra. Just därför behöver anständigheten sätta ton för hur vi beter oss runt matbordet. Håll munnen stängd och visa hänsyn. Och om du måsta smaska – ät ensam.
Rasmus S Andersson, liberal debattör
