De borde ha tackat nej till ”Fördomsshowen”
Debattören: Att titta på det var, ärligt talat, plågsamt
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 18.00
DEBATT. Kan någon se framför sig Frankrikes president Emmanuel Macron sitta i tv och småleende svara på frågor om hur han ”hottar upp” sitt sexliv? Eller att Tysklands förbundskansler pressas om att han inte har så många vänner? I många länder vore det otänkbart. I Sverige blev det plötsligt tv-underhållning.
SVT:s ”Fördomsshowen” sägs vilja göra politiken rolig. Men i praktiken riskerar formatet bli mer förminskande än upplysande, och det är en utveckling som partiledare borde låta bli att legitimera.
En nästintill omöjlig sits
Konceptet går ut på att programledarprofilen hasplar ur sig fördomar om partiledarna, som sedan förväntas vara lagom självironiska, lagom personliga men, gud förbjude, aldrig otrevliga. Det är en nästintill omöjlig sits. Svarar man kort och sakligt framstår man som stel. Brer man på och fläker ut sig är man gränslös. Dessutom går partiledaren in i rummet med vetskapen om att varje svar kan bli en meme, ett klipp eller en clickbait-rubrik som vi andra kan hånskratta åt tryggt hemma i tv-sofforna.
Det blev extra tydligt i första avsnittet, där Simona Mohamsson var först ut. Att titta på det var, ärligt talat, plågsamt. Fördomarna som skulle bemötas handlade bland annat om att hon inte visste vad ett hektar är eller när Vasa-skeppet sjönk. I stället för varmt och nyfiket blev det ett upplägg som gång på gång gjorde poänger på hennes bekostnad.
Problemet är dock större än formatet i ett enskilt tv-program. Det här är del av en större trend, där det snabba, ”sköna” och algoritmvänliga premieras snarare än förmågan att fatta svåra beslut och utveckla politik. Inget får vara på allvar, inget är heligt. Men när alla andra tackar ja uppstår lätt en känsla av att man också måste haka på. Det blir ett självspelande piano, där ingen vill anklagas för att vara tråkig eller riskera att stå utan synlighet och exponering.
Engagerade och kloka skräms bort
Men priset riskerar att bli högt över tid. För om detta är ribban – vem kommer i framtiden vilja ta politiska uppdrag? När det personliga priset höjs och kravet ökar på personligt content som funkar i flödet, snarare än politiskt hantverk, riskerar många engagerade och kloka människor att skrämmas bort. Det finns redan flera exempel på partier som har haft svårt att rekrytera till partiledare och andra viktiga uppdrag. Om partierna inte förmår attrahera och behålla skickliga företrädare kommer det förr eller senare att märkas i minskat förtroende för det politiska systemet. Det vore mycket allvarligt.
Den stora frågan är egentligen inte varför SVT väljer att producera Fördomsshowen. Utan varför partiledarna ställer upp - ingen tvingar dem. Partierna är ofta oense i sakfrågor, men här finns en chans att gå ihop och unisont säga nej till oseriösa debattupplägg och utfrågningar, och ständigt framflyttade gränser för utlämnande innehåll i sociala medier. Det vore inte humorlöst – det vore det bästa sättet att värna ämbetet, och i förlängningen respekten för politikerrollen.
Magda Rasmusson, språkrör Grön Ungdom 2013–2016 och politiskt sakkunnig för Miljöpartiet 2017-2021
