Sluta iklä er offerkoftan åt islamistiska diktaturer
Replik om Benjamin Netanyahu: Ideologisk campism
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 15.30
REPLIK. Det är svårt att avgöra vad som är mest anmärkningsvärt i debattartikeln: den totala avsaknaden av konsekvenstänk eller den bekväma halmdockan om att Benjamin Netanyahu skulle betraktas som helig. Av vem? Man behöver inte hysa någon personlig sympati för Netanyahu för att kunna erkänna de säkerhetspolitiska realiteter han beskriver. Sanningen blir inte mindre sann bara för att den uttalas av en kontroversiell ledare.
I verkligheten är Israel det mest systematiskt granskade och demoniserade landet i modern tid. Att påstå att det skulle finnas ett privilegium som skyddar mot kritik är en absurd historieskrivning som bara tjänar till att dölja det faktum att kritiken ofta passerar gränsen till ren desinformation.
Artikeln dryper av den sortens ideologiska campism där man konsekvent väljer att blunda för aggressioner så länge de kommer från rätt håll. Att reducera Khamenei till en religiös ledare är inte bara ohederligt, det är ett hån mot de miljontals iranier som lever under en teokratisk dödskult. Regimen i Teheran har under decennier slaktat sin egen befolkning, finansierat global terror och i snabb takt närmat sig kärnvapenskapacitet. Att i det läget fokusera på Netanyahus person snarare än det existentiella hotet mot regionens enda demokrati är ett intellektuellt haveri.
Finns ett enkelt moraliskt test
Det vi ser är effekten av ett förlamande offer-förövare paradigm. Enligt denna logik är Israel, i egenskap av den starkare parten, alltid moraliskt ansvarig. Detta gäller oavsett om landet invaderas av Hamas i den värsta slakten av judar sedan förintelsen, attackeras samordnat med 10 000 raketer från Hizbollah eller tvingas evakuera 60 000 medborgare från norr. De två vågorna av sammanlagt över 400 kryssningsmissiler och ballistiska missiler avfyrade direkt från Iran mot Israel pratas det inte heller om. Man kräver en moralisk renhet av Israel som ingen annan stat i krig skulle kunna upprätthålla, samtidigt som man möter Irans missilattacker och proxykrig med en öronbedövande tystnad.
Det finns ett enkelt moraliskt test för att avgöra vem som står på rätt sida av historien: Vad skulle respektive part göra om de hade obegränsade resurser? Alla vet att om Israel lade ned sina vapen i dag, skulle det sluta i ett folkmord på den judiska befolkningen. Om Israels fiender lade ned sina vapen, skulle det bli fred.
När Netanyahu talade inför FN:s generalförsamling om väl etablerade fakta poserade OIC-länderna genom att lämna salen utan att ens höra vad han hade att säga. Det var inte en protest mot bristande mänskliga rättigheter, utan en markering från regimer som inte tål att bli konfronterade med sanningen. Denna demonisering är djupt förankrad i FN:s strukturer genom Agenda Item 7 i rådet för mänskliga rättigheter (UNHRC), en stående punkt exklusivt vigd åt Israel. Inget annat land, vare sig Iran, Ryssland eller Syrien, är föremål för en sådan permanent punkt.
Det är en bisarr blockdynamik där auktoritära regimer och OIC länder systematiskt använder rådet för att läxa upp regionens enda demokrati. Israel, på plats 31 i demokratiindex, angrips alltså av teokratier som ofta återfinns under plats 110 på samma index. Att svenska debattörer väljer att stämma in i den kören, iklädda en offerkofta å islamismens vägnar, är inget annat än en ideologiskt driven förnekelse av verkligheten. Det är dags att sluta misstänkliggöra rätten till självförsvar och börja se hoten för vad de faktiskt är.
Mats Bjur, humanistisk debattör