Har inga privilegier och måste kunna kritiseras
Debattören: Är Benjamin Netanyahu helig?
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2026-04-12 12.00
DEBATT. Efter varje demonstration till stöd för Palestina i Sverige upprepas samma mönster. Inte det som händer på gatan, utan det som händer efteråt.
Palestinarörelsen i Stockholm med plakat, slagord och ibland gatuteater som riktar kritik mot Israels politiska ledning följs nästan omedelbart av samma slutsats: antisemitism. Bevis lyser med sin frånvaro, men levereras med en sådan självklarhet att det framstår som om själva innehållet inte längre spelar någon roll.
I den gatuteater som förekommer finns inga antisemitiska slagord, inga Davidsstjärnor och inga uttryck som i sig antyder antisemitism. Ändå sätts etiketten, snabbt och konsekvent.
Effektiv metod – sakfrågan försvinner
Ett återkommande mönster där fokus flyttas från kritiken mot Israels premiärminister och andra makthavare till något helt annat. Plötsligt handlar det inte längre om krigsbrott, internationell rätt eller civila som drabbas, utan om att misstänkliggöra själva kritiken.
Effektiv metod, då sakfrågan försvinner.
Gatuteater är inget nytt. Det är ett globalt politiskt verktyg, använt i decennier för att kritisera makt. I Palestinademonstrationerna används det för att gestalta vad deltagarna uppfattar som krigsbrott, brott mot internationell rätt och ett system som av många beskrivs som apartheid och som i delar av den internationella debatten även benämns som folkmord. Det är politisk kritik.
Men istället för att bemötas i sakfrågan omdefinieras den.
När Erdogan-dockan användes i Sverige väckte det starka reaktioner. Men ingen debatt landade i att detta var ett angrepp på muslimer som grupp. Det betraktades som en politisk satir.
Dubbelmoralen är tydlig. Aktörer som försvarat koranbränningar i yttrandefrihetens namn, med argument om att även provocerande uttryck måste tolereras, är i dag snabba att tolka politiska protester som något helt annat. När muslimer upplevde detta som hets mot folkgrupp blev de ytterligare tilltufsade med argument om att de får sluta vara så känsliga. Rasmus Paludan har i efterhand dömts för sin koranbrännarfestival för just vad det var: hets mot folkgrupp.
Ska Netanyahu särbehandlas?
När svenska politiker kritiseras, till exempel Ebba Busch, tolkas det inte som ett angrepp på kristendomen. Det ses som en politisk kritik. Principer som beskrivs som grundläggande visar sig vara selektiva när det finns en önskan om att Netanyahu ska särbehandlas.
Även i ett bredare perspektiv blir skillnaderna tydliga. När världsledare med stark religiös betydelse dödas i konflikter, som Irans högste ledare, har det i Sverige inte lett till någon tolkning av politiska reaktioner som angrepp på muslimer som grupp.
Samtidigt är det omöjligt att bortse från de civila konsekvenserna av kriget, där även barn drabbas. Kritiken mot Israels politiska ledning handlar om ansvar för detta – och det är både legitimt och nödvändigt att kunna uttrycka den, även i form av gatuteater. När svenska politiker samtidigt tvekar att ta en tydlig ställning blir det desto viktigare att människor gör sina röster hörda.
I stället ser vi hur ett offerperspektiv aktiveras per automatik, oavsett vad kritiken faktiskt handlar om. Det är som om vissa snabbt tar på sig offerkoftan så fort Israels politik ifrågasätts.
Är det inte hög tid att ta av sig offerkoftan och lägga den där den faktiskt hör hemma – på palestinier som lever mitt i krigets konsekvenser och som är de verkliga offren?
Anklagelserna om antisemitism och detta ständiga iklädande av offerrollen är inte bara ett problem för debatten. Det är ett sätt att tysta den. För om politisk kritik konsekvent omtolkas till något annat, då handlar det inte längre om att förstå vad som sägs, utan om att begränsa vad som får sägas.
Vad återstår av folkets rätt att yttra sig?
Om vi inte ens ska kunna kritisera Israels premiärminister på gatorna, var ska vi då göra det? Vad återstår av folkets rätt att yttra sig?
För en del må Benjamin Netanyahu framstå som helig. Men andra har rätt att se honom för vad han är: en politisk ledare som står inför allvarliga anklagelser och omfattas av en internationell arresteringsorder. Han är långt ifrån helig och är inte någon "utvald" premiärminister med särskilda privilegier. Han måste kunna kritiseras.
Kanske pågår just nu en medial teater parallellt med en gatuteater.
Men framtiden kommer att skriva sin recension och då kommer frågan vara av vilka, hur och varför motarbetades kritik mot Netanyahu?
Menekse Mermer, debattör
