Har du tänkt knarka på P3 Guld i kväll?
Här är en hälsning från dina langare
I kväll är det dags. P3 Guld-galan. En av den svenska musikbranschens största kvällar.
Hur många av er som ska dit tänkte knarka på efterfesten?
Den här texten är för er.
Men det är inte ännu en text om er böjliga moral. Eller om svensk narkotikapolitik.
Utan bara en liten hälsning från era langare. De vill att vi journalister fokuserar på er också.
När jag intervjuar de som säljer till er i Stockholm säger alla – som med en mun – att vi också borde titta på konsumenternas roll i den kriminella ekonomin. Den ekonomi som i dag spottar ur sig mördade och misshandlade barn.
Men den diskussionen passar allt sämre in i dagens debattklimat.
I kulturvärlden har vi under de senaste åren försökt hitta nya infallsvinklar kring knarket genom att skriva om till exempel legaliseringsvågen eller mikrodoserandet. Eller om något annat som tar själva politiken ur droghanteringen. Något som i stället tolkar frågan som om att den handlar om livsstil och konsumtion. Ett synsätt som utgår från konsumenterna – men som ändå sällan kopplar dem till resten av kedjan.
Vi pratar alltmer sällan om knarket som något i händerna på en pojke från Rinkeby eller Bredäng, vars tillfälliga klassresa beror på vart varorna ska levereras just den här kvällen.
Ändå är berättelserna man hör från gatulangare i dag identiska med de man regelbundet hör högst upp på de svenska topplistorna. Om man faktiskt lyssnar på texterna.
De senaste veckornas största svenska album har varit Yasins ”Lost tapes”. Här samlas gamla favoriter som aldrig släppts officiellt eller varit tillgängliga på streamingtjänster, men som länge cirkulerat bland fansen.
”Lost tapes” välte streaminglistorna när den släpptes. ”Min bitch” låg länge etta på Spotifys Topp 50. ”En låt jag gjorde i nian”, skrattade Yasin på Instagram.
Albumet skummar bara på toppen av Yasins enorma produktion. Jag har hört minst tjugo låtar till som skulle platsa ännu bättre på liknande album. Personer i hans närhet talar om hundratals demos som kanske aldrig kommer släppas. För dem verkar det vara närmast en hobby att sitta i en bil och lyssna på osläppta Yasin-låtar. Ett slutet system, fullt med fantastisk musik, som kanske aldrig kommer höras av någon annan.
I låten ”Swosh” på ”Lost tapes” går Yasin in i en roll som varit konstant genom hela karriären. Den som rappande gatulangare. Han som står utanför galorna, i stället för på scenen.
”Är inte han den där som vinner grammisar, springer runt i galan och skaffar mig nya stammisar”, säger han. Det är den mest självklara och mest bekväma roll en rappare kan ha: den eviga outsidern.
I dag blir även de största rapparna några man debatterar som figurer och objekt
Sedan den låten skrevs har Yasin både hunnit vinna grammisar och förkasta hela konceptet med både galor och priser. Den senaste fängelsedomen för inblandning i kidnappningen av kollegan Einár har placerat honom allt längre bort från alla samhällets lägereldar.
Samtidigt har Yasin fortsatt att i låt efter låt berätta ur ett perspektiv som blir allt mer sällsynt i den svenska offentligheten. Trots att stora delar av samma offentlighet är närmast besatta av att prata om personer som Yasin – unga, störiga, brottsdömda män från så kallade ”utsatta områden”.
I dag blir även de största rapparna några man debatterar som figurer och objekt. Inte som om att de faktiskt också berättar något.
Inför årets P3 Guld har debatten centrerats runt en annan rappare, C. Gambino, som efter att han mördades i ett parkeringsgarage fått mer kritik i medierna än någonsin tidigare. (Mönstret gick igen efter mordet på rapparen Gaboro. Svenska rappare verkar lyckas provocera ännu mer genom att dö.)
Det är alltid hiphopen som skapar energi runt ett så föråldrat koncept som en musikgala – oavsett om rapparna är närvarande eller inte.
Många av de största namnen, till exempel Yasin, har valt att förkasta den sortens tillställningar, och bara jobba vidare i sin egen bubbla. Den där man ändå dominerar streaminglistor eller fyller landets största arenor – som Ant Wan senast – utan att ha speciellt mycket kontakt med resten av samhället.
Frågan är om svenskt musikliv någonsin varit så segregerat som i dag.
Men kontakten över klassgränserna finns kvar på några få ställen. Till exempel via langarnas händer.
Ska du knarka på P3 Guld i kväll?
Då kan du först höra mer om den här världen på ”Lost tapes”.
Eller läsa om den i Nathalie Klockars bok ”Prinsessan på Höjden” – en ingående beskrivning av hur det är att leva som langare till Stockholms medel- och överklass.
Eller så kan du bara se dig omkring när du går in på Cirkus i kväll.
Någonstans mellan Benjamin Ingrosso, Molly Sandén och horderna av P3-medarbetare står det nog också en pojke i svart jacka, som kallats dit för en leverans. Kanske kommer han också rappa om dig någon dag.