Aldrig försent att få sin barndom förstörd
Välbehövlig Staffan Westerberg-festival hos Strindberg
Uppdaterad 2025-02-01 | Publicerad 2025-01-21
”Staffan & August”
”Är det ingen som har fått sin barndom förstörd av Strindberg?” Frågan ställs till publiken i Anna Petterssons hjärtliga, svängiga kabaretremix av Staffan Westerbergs och August Strindbergs texter på Strindbergs intima teater. Och den känns faktiskt rätt befogad.
Att Westerberg gärna identifierar sig med Strindberg har han avslöjat i många föreställningar och intervjuer. Och det borde väl vara minst lika många barn som har förförts av hans legendariska, ljuvliga ”Ett litet drömspel”, som de som påstår sig ha förstörts av ”Vilse i pannkakan”?
I premiärsamtalet, som sker på högtalartelefon efter föreställningen denna osedvanligt ruggiga januariafton, berättar Staffan Westerberg hur han alltid önskat att han kunnat bli lika roligt arg som Strindberg, och vi är nog många som känner hur mycket samtiden skulle behöva det nu. ”Men det kommer kanske när jag blir 93 år gammal”, säger Staffan innan han dirigerar in premiärpubliken att sjunga oooo-iiii-ooo-iii i kör. Än är han ”bara” 90, och högst närvarande vid sina premiärer, även om han måste följa dem på distans.
Här på Strindbergs intima teater inleds nu en Staffan Westerberg-festival, och i den lilla foajén står en kappsäcksutställning uppdukad med Westerbergoriginal: strumpdockor, teaterslevar, teckningar, affischer och anteckningsböcker med mera. Och en fyra timmar lång video, där Westerberg pratar om sitt arbete.
Inne på scenen är Strindbergs ”stora” drömspel på flera vis en helt självklar inramning för Anna Petterssons nya kreation ”Staffan och August”. Här finns förstås en grön sänkhåv, och föreställningen inleds med klassikerns berömda erinran om hur ”allt kan ske” och ”personerna klyvas och dubbleras”. Idéer som länge också varit basen i Westerbergs lekfulla arbetsmetod. Därefter kickar skådespelaren Anna-Karin Håkansson i gång denna korta men intensiva show under kulörta lyktor med den riviga sången om Andrahands-Rut. En charmig metakommentar till såväl Westerbergs lumpsamlarestetik som det kreativa återbruket av Strindbergs texter – nu med ännu ett återvunnet lager adderat.
Anna-Karin Håkanssons porträttlika gestaltning i vita långkalsonger är som ett kärleksbarn av dessa båda kulturikoner. Lika vresig som skojfrisk, lika rolig som rörande, med håret på ända och ett konstant, ängsligt öga över axeln för att kolla om döden hunnit i kapp. Men med bibehållen publikkontakt. Många kostymbyten hinns med och när den spretiga lösmustaschen lossnar från läppen klistras den upp tillsammans med lösögonbrynen på en träspade och blir till Westerbergsk figurant. Hon säger fler än en gång att hon är Vilse, vilket ännu mer understryker hur Westerberg och Strindberg möts i denna existentiella känsla.
”Övergivenheten är en blå ballong” heter det i en dikt ur Westerbergs ”Hoppla”, och på Strindbergs intima teater lossas den från sitt gathörn och stiger upp i skyn. Men Håkansson är inte ensam på scenen, för här finns också dragspelaren och sidekicken Miriam Oldenburg som pumpar upp kabaretstämningen med tajmad finess och blomster i byxorna.
Ett illusionistiskt finurligt skuggspel om älgen Labans sökande efter sin mamma, med Westerbergs egen inspelade röst som berättare, påminner om hur hans karakteristiskt enkla objektteater fortfarande förmår överraska sin publik. Om och om igen.
I mitt huvud passerar minnesbilder revy av flera tidigare Westerbergpjäser, som när han spelade porträttlik Strindberg i ”Oväder på Brunnsgatan” 2007. Jag har nog tänkt att ingen kommer att kunna förvalta det här arvet, men måste erkänna att Anna-Karin Håkansson gör det med den äran, när hon här förhåller sig med samma sceniska självklarhet och glimt i ögat som Westerberg till såväl honom som Strindberg och den osynliga handen. Lika förtjust trotsar hon de oskrivna teaterreglerna, som att man ”inte får” spela Strindberg på dialekt. Mycket roligt!
Men detta är inte enbart en nostalgishow, för här flimrar också helt nutida absurditeter förbi, filtrerade genom Westerberg och Strindberg. I en scen som manifesterar drömspelets osammanhängande men till synes logiska form har Vilse tydligen glömt sekretesshandlingar på offentliga platser flera gånger, så nu måste han straffas och låsas in i källaren under Ungerns ambassad.
En röd tråd finns, bokstavligen, och viras ut ur ett garnnystan som skickas runt i publiken medan vi alla uppmuntras att stämma in i en ”rolig kulturkanon”.
”Det här är allt vi har att hålla oss i nu” när det är så rörigt i pannkakslandet, konstaterar Håkansson. Clownen Melankolis tillkämpade ”Hoppla!” passar verkligen fint i dessa tider, nu när ingenting längre är märkvärdigt. När ”Grönland snart blir potatisland”, ”en tumvante blir president”, och när ”man kan bli miljardär genom att sprida tankesmittor”.
Ja, för storpotäterna är det ju strålande tider, och det står klart hur mycket vi behöver både Westerbergs svarta humor och Strindbergs vrede. På Strindbergs intima teater får man den perfekta, uppdaterade mixen, om än i en allt för liten dos. För den här hyllningsshowen är över på knappa 45 minuter. Jag hade behövt minst en akt till, helst en helafton med Staffan och August som kur mot allt elände som pågår utanför teatern just nu. Men det här är en fin start på denna lilla Staffan Westerberg-festival, och det kommer mer.
I april blir det ännu en ny upplaga av Westerbergs ikoniska Strindbergspastisch ”Ett litet drömspel” på Strindbergs intima teater. Lika bra att boka in redan nu. För, som Westerberg säger, i repris, i denna show: Det är aldrig försent att få sin barndom förstörd!
Prenumerera på nyhetsbrevet om scenkonst: Premiärlejon &