Många verkar inte förstå syriernas glädje
De oppositionella är inte naiva – de vet hur islamisterna agerar
Diktatorn Bashar al-Assad har fallit. En textrad jag drömt om att skriva men aldrig trodde skulle bli verklighet.
Förnedringen av syrier är över. al-Assad har bränt ner sitt eget land för att stanna kvar vid makten, förstört hela städer och dödat hundratusentals människor. I Europa har syrier blivit förknippade med flykt och överfulla jollar över Medelhavet. Gud vet hur många som ligger på havets botten.
En hel generation barn har fötts i tält på leriga fält i grannländer i en av världens största flyktingkriser. Flyende syrier har blivit ringaktade, föraktade och använts som politiskt slagträ. Ett folk av oönskade – så till den grad att nästan varje europeiskt val de senaste åren kommit att handla om dem.
Ett glapp växer just nu mellan syrier som firar och utomstående som aldrig upplevt regimens totalitära välde. Många verkar inte förstå glädjen och undrar hur de kan fira när det är jihadister som har fällt regeringen. Frågan om framtiden är legitim, men frågetecknet visar samtidigt den fundamentala bristen på förståelse för vad syrierna genomlevt. Som om folket har haft något val, eller ursäkta mig: som om al-Assads grymhet inte är att likställa med de värsta formerna av radikalislamistiska våldsexcesser?
Är inte diktatorns användning av kemvapen hemsk nog? Eller att hela inbördeskriget inleddes med att säkerhetstjänsten fängslade och torterade tonåringar i Dara? Att Assad dödat en halv miljon? Att det aldrig ens har gått att viska kritik mot regimen? Räcker inte massakern i Hama, belägringen av Yarmuk? Tiotusentals oskyldigt inlåsta i ett fängelsesystem så grymt att det är svårt att greppa?
En glimt av Assads mörker har vi fått höra om i svensk-syriern Omar Alshogres hyllade sommarprat i P1.
Assads propaganda har tyvärr fungerat väl. Han har framställt sig själv som den enda garanten för minoriteters säkerhet. Men alla som levt i Syrien vet att det bara är till ytan, och alltid villkorat. De minoriteter som utmanat makten har inte skonats. Titta bara på Qamishli-massakern, det så kallade ”fotbollskriget” 2004 och vad regimen gjorde med kurderna. Eller de kristna som velat bygga broar mellan olika grupper.
Men det är inte bara syrier som firar. Glädjeyran spred sig över stora delar av Libanon i helgen.
I många år kontrollerade Assadregimen libanesisk politik och mördade alla som kom i dess väg med hjälp av iranstödda milisgruppen Hizbollah. Det mest kända namnet är den tidigare premiärministern Rafiq Hariri som 2005 föll offer för en bilbomb. Till listan kan också adderas tidigare finansministern Mohamad Chatah . Journalisten och shiamuslimen Lokman Slim. Författaren Samir Kassir. Politikern George Hawi. Alla dessa namn har en gemensam nämnare: kritik mot Syrien.
Många kanske inte heller känner till att syrierna redan provat allt innan det blev våldsamt. Arabiska våren och syriska upproren 2011 var inte de första försöken att få till en demokrati. År 2000 pågick Damaskusvåren och fem år senare undertecknades den så kallade Damaskusdeklarationen. Ett dokument som mejslades fram av både sekulära oppositionsgrupper, minoriteter och religiösa.
Deklarationen anses vara ett av de tydligaste uttalandena mot diktatorn Bashar al-Assads regim och samtidigt det farligaste eftersom det samlade så breda grupper. Kraven från oppositionen var att de ville se en gradvis demokratisering av landet. Man krävde att de politiska fångarna skulle släppas, att undantagstillståndet i landet skulle upphävas och att yttrande- och tryckfrihet skulle införas.
’… vi har inte kämpat i 14 år för att låta oss styras av en ny diktatur’
Rådet leddes av Fida al-Horani, läkare och människorättsaktivist. I samband med ett möte i slutet av år 2007 greps cirka 30 till 50 deltagare och al-Horani var en av dem som blev fängslade.
Assadregimen har dödat vartenda progressivt andetag i landet. Varenda sekulär aktör har drivits bort från landet. Är någon förvånad att det till slut bara står islamister med vapen kvar?
Men ja, den stora frågan nu är vad som komma skall. Den främsta aktören är Hayat Tahrir al-Sham, HTS som är terrorstämplade. Sprungna ur al-Qaida och gick tidigare under namnet al-Nusra. Oppositionella syrier är inte naiva, de vet redan hur gruppen agerade i Idlib som de kontrollerade.
Dock har HTS de senaste åren velat skilja ut sig från andra jihadistgrupper och genomgått en make-over, putsat fasaden och ändrat retoriken. Dess skickliga ledare Al-Jolani har agerat strategiskt genom att förhandla med andra grupper i Syrien med målet att störta regimen.
Ingen vet i nuläget hur hårdföra HTS kommer att vara, eller om man lyckas dämpa de än mer aggressiva jihadistgrupperna, som turkietstödda SNA. Och ja, alla i Syrien har anledning att vara oroliga och vaksamma på utvecklingen.
Men som någon klok syrier sa till mig, ”vi har inte kämpat i 14 år för att låta oss styras av en ny diktatur”.
