Nu är det killarna som gäller i svensk film igen
Vi är omsprungna av Norge och Danmark
Svensk film präglas av feghet och saknar självsäkerhet. När priserna delas ut på Guldbaggegalan i kväll är det i en tid när ”woke” har blivit ett skällsord och jämställdheten glömts bort.
Om vi tittar på våra grannländer ser det bättre ut: Norges Oscarsbidrag har chans på tre tunga priser, medan det svenska bidraget inte ens gick vidare till shortlisten. På årets European Film Awards (EFA) fanns inte en enda svensk film nominerad medan Norge och Danmark hade flera kandidater.
Vilket kanske inte är så konstigt om vi ser på förutsättningarna i Sverige i dag. Redan i utvecklingsfasen förväntas du sälja in en produkt med mål och löfte om att nå en publik och spela in pengarna tillbaka. Vi har mycket mindre medel än våra grannländer, just nu är Sverige i bottenskiktet i Europa när det gäller finansiering.
Konstens uppdrag är många och viktiga men ett borde väl vara att vi ska kunna spegla oss själva, vårt samhälle och vår kultur. Vilka kan egentligen spegla sig i svensk film i dag?
Bakom 2025 års nitton långa spelfilmer finns fjorton manliga regissörer, tre kvinnliga, varav tre regissörer med utländsk bakgrund. Tre kvinnliga och sexton manliga filmfotografer. Det här fastnar i mig. Nyss var Sverige ett föregångsland med rykte om sig att vara ett av världens mest jämställda filmländer, men det stämmer inte längre.
När jag började som kameraassistent i filmbranschen för snart 20 år sedan var jag alltid ensam kvinna i kamerateamet. Några år senare, i början av min karriär som filmfotograf, växte svensk films framtid med en stark ström av kvinnor och intressanta röster, samtidigt som filmteamen snabbt blev mer jämställda. Jag reflekterade inte så mycket över det när jag var mitt uppe i det – hur snabbt förändringen skedde under de åren – men det slår mig när jag ser var vi befinner oss i dag.
Anna Serner, Svenska Filminstitutets vd 2011–2021 blev först i världen med att införa 50/50-kvotering. 2012 undertecknades filmavtalet om att produktionsstöden skulle fördelas jämnt mellan manliga och kvinnliga regissörer. Det möttes av hyllningar och nyfikenhet, men också rädsla och skepticism. Är det rätt att kvotera, sätts inte kvaliteten på spel då?
… kvoteringsarbetet förändrade hela Sveriges filmklimat
2014 uppnåddes målet, vilket blev en världsnyhet. Serner uttalade sig i New York Times och Sverige blev världsledande på jämställd filmproduktion. Under den här perioden infördes kvotering inte bara för regissörer utan för alla A-positioner i filmteam. Serners arbete var banbrytande och provocerade många. Från början var de flesta skeptiska, så även jag; jag ville inte bli inkvoterad, jag ville bli vald för min prestation.
Men i efterhand anser jag att kvoteringsarbetet förändrade hela Sveriges filmklimat. Svensk film var i framkant och på uppgång och blev under den här perioden ledande i världen på antalet kvinnliga filmfotografer och filmteamen blev markant mer jämställda. En ny våg växte genom Sverige som gav eko i världen. Kvotering och kvalitet kanske inte är en motsättning, utan snarare ett recept för förändring och för att hitta de mest intressanta och relevanta rösterna.
Det är anmärkningsvärt hur Lars Strannegård, rektor på Handelshögskolan, svarar i Söndagsintervjun i P1 angående meritokrati, vad merit och kvalitet innebär i ett modernt samhälle: ”… om du har en studentpopulation där alla ser likadana ut och har precis samma erfarenheter, då blir spänsten och diskussionerna väsentligt sämre. Däremot om de kommer från olika ställen, har olika typer av bakgrunder, då blir det helt enkelt bättre kvalitet i utbildningen”. Han menar alltså att det är en självklarhet att mångfald höjer kompetensnivån på utbildningen.
Baker Karim blev 2013 Sveriges första svarta filmkonsulent, samtidigt som Obama var president i USA. Baker drev projekt för jämställdhet och mångfald under sin tid som konsulent. Han sade 2015 till DN: ”Vad vi behöver göra är att kvotera ut de mediokra. Vi behöver se till att de mediokra inte kommer in i systemet på grund av att de är män. Att räkna och faktiskt hålla reda på hur många kvinnor jag väljer in är ett av de bästa verktygen jag har som konsulent för att bevara kvaliteten på mina bedömningar. Jag är precis som alla andra. Omedvetet så tycker jag att en vit man som kommer in här och sätter sig på mitt rum är mer trovärdig än en svart kvinna. Jag tycker inte ens att man kan kalla det här för kvotering.”
Jag har inget riktigt svar på vad som har förändrats de senaste åren
När jag ber Baker Karim om en intervju i dag avböjer han. Han menar att de övertygade lyssnar och de andra håller för öronen; han upplever att han alltid får höras i dessa frågor, men sällan i filmestetiska och konstnärliga frågor och att det blir ett problem i sig.
I USA stoppar Donald Trump kvoteringar och har gjort ”woke” till ett skällsord. I Europa och Sverige kollar vi på USA och tycker att det som händer där är läskigt, men Sverige verkar ofta gå strax efter i samma fotspår.
Som återkommande gästlärare på en av Sveriges största filmskolor noterar jag en förändring. På en plats som tidigare haft en tydlig jämställd indelning i klasserna består plötsligt filmfotoklassen av fem killar med liknande ålder, klass och bakgrund. Det är bara ett exempel på tendenser i dag i kulturen och i samhället i stort.
Jag har inget riktigt svar på vad som har förändrats de senaste åren. Men det är anmärkningsvärt att om vi i dag anser oss ha kvoterat klart så blir resultatet ändå en homogen grupp av fem män.
Det verkar spegla en bredare samhällstrend, när kvotering tas bort återgår systemet till en konventionell ordning. När det inte finns något som påminner maktapparaten om mångfald och jämställdhet verkar vi falla tillbaka på vad som anses som ”säkra kort”, som skapar mediokra filmer. När resurserna minskar och det blir svårare att få finansiering verkar resultatet bli det trygga och förutsägbara – men vem är egentligen intresserad av det? Är (mångfalds)kvotering i dagsläget botemedlet som kan reparera en filmbransch i nöd? I stället för att fortsätta gå i USA:s fotspår och ängsligt söka efter det vi tror passar in kan vi bli ett föregångsland igen. Att kvotera in nya, modiga röster skulle kunna få svensk film att glänsa på nytt. Hur ska vi annars lösa det?
Lisabi Fridell är fri skribent och filmfotograf
