Mästerligt och konstigt tröstande om döden
Ingela Strandberg har överträffat sig själv
Publicerad 2026-01-19
”Under sjöarna” av Ingela Strandberg
Människolivet tecknas ofta som en rät linje. Ett bindestreck mellan födelse och död. Dödsannonser, gängse historieböcker och pådyvlade former för arbete bekräftar den bilden. Däremot är människans förståelse av naturen i första hand cirkulär. Vegetation och landskap ska snurra med årstidsväxlingarna, annat är katastrofalt. I fråga om naturen utanför människan är den ändliga linjen lika med skräck.
I poeten Ingela Strandbergs nya dödsmeditation ”Under sjöarna” dras hon som talar i dikten till det som böjs. ”Jag kan inte föreställa mig / min kropp som aska” står det, ”mest av allt skulle jag vilja / bli en form i rörelse”. En serpentin. En våg. En spiral på en snäckas rygg.
Strandberg svävar mellan glödande känslor och praktisk illusionslöshet när hon tänker, fantiserar och drömmer om hur livet ska ta slut. Både livet och döden skrämmer. Både livet och döden lockar. Här finns en förtvivlan, utplacerad som ett slags skymtande hörnstenar i dikten, över en förstörd, orättvis värld. En våldsam mänsklighet, som hon i dikten vet att hon är en del av. Hon uttrycker en längtan efter att släppa taget.
Jag förstår det böjda som ambivalensens form. Som ett värn mot det ofrånkomliga, definitiva slutet, mot det som är ”mätbart / i oss alla / En geometri övervakad / av kaos”. Det böjda kröker den traditionella livslinjen. Och i Strandbergs dikt är det som att det uppstår ett mellanrum i den där böjen – förutom mellan liv och död, också mellan människa och djur, mellan extas och utplåning.
Här är det på sin plats att påpeka att Strandberg inte är någon krånglig poet att läsa. Tvärtom. De slagkraftiga bilderna lyser omedelbart: ”Min ålderdom rör sig genom kroppen / En slingrande simpel lismande orm / Det är en av de vackraste / kvällarna på jorden”. Så kan också det böjda ringla sig in i det här universumet, som en kittlande klar metafor.
Sommarkvällen förvandlas till ett nästan arkaiskt förmak till döden. Men den mycket romantiska scenen och sakrala tonen, med sjöar som darrar och nattvioler som leker, bryts upp av den omisskännligt Strandbergska krassheten. Det krassa, som också skulle kunna kallas för det sakliga, det låga eller grova, och någon gång till och med det roliga, finns exempelvis i vad Strandberg vet om den ovan nämnda mänskligheten. ”De beskäftiga går / alltid fria” står det. Och: ”Varje dag föds / nya förtryckare / Det är svårt att spåra dem / där de ligger blanka / och rörande mellan mjölk / och spetsar”. Hon vet för mycket för att helt förlora sig till sommarnattens skönhet.
Ibland kommer krassheten med den innerliga relationen till ett dött husdjur. Vilket i just den här Strandberg-boken är minnet av ett dött husdjur, vilket gör att gränserna mot det utommänskliga är ännu tunnare än vanligt. Ibland kommer krassheten med en nästan Sonja Åkessonskt spänstig katalogdikt. Ibland är gruset i romantikmaskineriet en sublimt utplacerad busskur.
Man vill som kritiker gärna sticka hål på de alltför färgglada ballongerna. När ett författarskap blir alltför entydigt hyllat och firat är det i princip en del av arbetsbeskrivningen att granska hårdare och leta ofördelaktiga infallsvinklar. Påpeka manér, knarra över slagsidor. I synnerhet om produktionstakten är misstänkt hög och stilen känns igen.
Men nu är det helt enkelt så att uppföljaren till Ingela Strandbergs prisade samlingar ”Ingenstans mitt segel” (2022) och ”När jag var snö” (2024) är ännu bättre än föregångarna. Strandberg går här ännu längre i sina konstigt tröstande tankar på döden. Stirrar med ännu större djärvhet ut existensens utkanter.
Allt annat tystnar när jag läser de här dikterna, tänker jag först, så rytmiskt precis känns koncentrationen att allt runtomkring mig stängs av. Men jag får genast tänka om. Alla år är krigens år men 2026 verkar ta priset. I en värld med så mycket mördande, statligt sanktionerat våld och svepande annekteringar känns det särskilt akut att försjunka i hur varje enskild människa bär ett helt kosmos av liv och död inom sig. Jag slår på radion igen.
