Frankrike reser sig mot den stora ojämlikheten
Macron en av de mest impopulära presidenterna
Frankrike var ett belägrat land i går: 80 000 poliser utposterade, drönare som spejade mot medborgare, tårgas och vattenkanoner inriktade mot demonstranter. Polisen eldade dessutom upp ett hus i Paris centrum.
Maktens motståndare var som så ofta i den moderna franska historien ”de farliga klasserna”; de som kräver anständiga löner, rimliga anställningsvillkor, fungerande välfärd och ett mått av social och ekonomisk rättvisa. De hade samlat till protest och samlingsparollen löd: ”Blockera allt.”
Kravet är begripligt när det mäts mot verkligheten. Fattigdomen drabbar 16 procent, löneutvecklingen har varit negativ, läkemedelspriser höjs, sociala förmåner och arbetslöshetsstöd gröps ur. Däremot ska arbetstiden förlängas: ”Arbeta mer till lägre lön”, sammanfattade demonstranter.
Men, säger snusförnuftet, Frankrike har ju så usel ekonomi med väldig statsskuld och budgetunderskott: Borde inte alla mobiliseras för saneringsarbete?
President Macron tillämpar en annan logik, några ska slippa undan. Under hans tid har 275 miljarder euro slussats från statskassan till företagen. De högavlönades skatter har sänkts, liksom förmögenhetsskatten. Ojämlikheten i Frankrike har under modern tid aldrig varit större. En utflykt till de mest mondäna trakterna i Paris illustrerar. Där lever en betydande del av den ekonomiska eliten, flera av dem har adlig stamtavla. Dessa invånare, runt 500, räknar sina samlade förmögenheter till 1 630 miljarder kronor. En världsledande ekonom, Gabriel Zucman, har föreslagit att dessa miljardärer bör betala två procent i årlig avgift. Macron, den franska högern, inklusive högerextremisterna, säger nej: En ren konfiskation, säger de.
Vänstern stöder skatten och den milde socialdemokraten Raphaël Glucksmann säger att utan den är allt samarbete med Macron uteslutet.
Man behöver inte vara historiematerialist för att se hur denna perversa ekonomiska ordning genererar proteströrelser: Gula västarna för några år sedan, pensionsuppror, ”Blockera allt” och så om en vecka, den 18 september, fackliga strejker.
President Macron uppskattas ofta utomlands men i Frankrike är han Femte republikens mest impopuläre president. Kvalifikationerna är så motsägelsefulla; Macron föredrar ju internationell diplomati framför inrikespolitik. En politiker med god känsla för folkliga stämningar skulle inte som Macron utlyst nyval 2024. Hans lilla majoritet raderades ut och han har inte ens förmått tillsätta en fungerande premiärminister som lyckats få statsbudgeten godkänd.
Parallellt med de folkliga protesterna i går utsåg Macron en ny (den tredje på ett år) regeringschef, Sébastien Lecornu – hängivet lojal med presidenten och helt förankrad inom högern. Han kan endast överleva politiskt om han lyckas ingå någon sorts allians med Marine Le Pen. Relationerna mellan dem är goda och de har redan intagit gemensamma supéer. En uppgörelse skulle krossa själva grundbulten för Macrons politik. Hans löfte var ju att besegra och sätta stopp för Le Pen och hennes parti.
”Blockera allt”-manifestationen, skapad med hjälp av sociala medier och utan inblandning från politiska partier eller fack, samlade hundratusentals demonstranter. De ockuperade kulturhus, blockerade vägar, höll möten, påverkade skolor, universitet och arbetsplatser. Ett genrep som inte helt frilägger den politiska vreden i landet. Endast 25 procent litar på samhällsinstitutionerna, ännu färre på de politiska partierna, vars företrädare inte är i närheten av minimal social representation. Tillståndet har fått namnet ”demoångest.”
I går övervann många franska medborgare det tillståndet.
