Könstester ska ”skydda” kvinnliga friidrottare
De nya reglerna blir en del i kulturkriget
På lördag börjar friidrotts-VM i Tokyo. Det är inte bara tidsskillnaden som gör mig helt likgiltig, det är också för att friidrott, i mina ögon, är väldigt tråkigt. Bara du har en klocka, en mätsticka eller något annat som kan visa tydligt att en idrottare är bättre än en annan, så befinner du dig på säker mark. Spring snabbast, hoppa högst. Här finns inget att tjafsa om. Bara rent spel.
Eller? Nej, det är här dopningen finns. Och det är här, sedan lång tid, en strid om kön utspelas. Troligen för att friidrotten är just mätbar och fuskkänslig.
I mars beslutade det internationella friidrottsförbundet att samtliga kvinnliga utövare måste låta testa sig inför VM, för att bevisa sin könstillhörighet. Ordföranden, den före detta medeldistanslöparen och OS-guldmedaljören, Sebastian Coe, har i flera uttalanden betonat hur kvinnliga idrottsutövare måste skyddas.
Ända sedan 1930-talet (det vill säga ända sedan damidrotten började nå fast mark, som till exempel att kvinnor tilläts tävla i friidrott under OS i Amsterdam 1928) har man jagat fusk, alltså män som försökte tävla som kvinnor. En jakt som ökade under kalla kriget och kulminerade framåt 1970–80-talen då man också gick över från ”nakenparader” till kromosomtester. Men upptäckten att det finns andra kombinationer än XX och XY gjorde de testerna passé.
De allmänna könstesterna avskaffades till slut 1999 i olympiska sammanhang, men det internationella friidrottsförbundet (World Athletics) har haft olika begränsningar av testosteronhalten som krav för kvinnor att tävla mot kvinnor. Den sydafrikanska medeldistanslöparen Caster Semenya är kanske den mest kända friidrottaren som sedan hon slog igenom vid VM i Berlin 2009 har fått sin könstillhörighet ifrågasatt. Hon har i sin tur protesterat mot att hon måste medicinera ner sina testosteronnivåer för att få tävla, en sak hon driver i domstol. I somras fick hon rätt i Europadomstolen, men den processen lär inte vara avgjord och helt över.
Så testandet är alltså inget nytt under solen, skillnaden mot förr är mest att det inte är fuskande män man letar efter och vill sortera ut, utan transkvinnor och kvinnor med så kallad DSD, disorder of sex development (där den biologiska könsutvecklingen avviker från det typiska, en variant av intersex).
Ändå bedömdes det som extremt viktigt att sätta ner foten
Men kvinnor för sig, män för sig, det är ju så vi bestämt. Vän av ordning frågar sig förstås: vad ska man i så fall annars göra? Ja, på ett sätt är beslutet att testa alla kvinnliga tävlande trots allt bättre än metoden att bara testa vissa – eftersom det är extremt utpekande och kränkande.
De nya reglerna är inte oproblematiska, till exempel är testerna olagliga i Norge och Frankrike, de idrottarna får söka sig utomlands för att testa sig.
Men det viktigaste här är att beslutet om obligatoriska tester är lite av ett trendbrott: tankarna om kvinnligt och manligt som inte helt åtskilda, tankar om könstillhörighet som något glidande, inte binärt, är tankar som inte riktigt tänks längre. De har under senare år skjutits ner av en kraftig våg av transhat och starkare, konservativa normer för kvinnor och män. Att tvinga kvinnor att bevisa att de är kvinnor innan de får tävla är en del av den konservativa vågen.
Kulturkriget utspelar sig till stor del över transpersoners, framför allt transkvinnors, kroppar. 2023 förbjöds de att tävla i kvinnokategorin i internationella friidrottstävlingar. I samband med det beslutet säger ordförande Coe att det inte finns några transkvinnor som tävlar på internationell nivå. Ändå bedömdes det som extremt viktigt att sätta ner foten.
Coe, som inte bara erövrat medaljer som ung löpare utan också som lite äldre varit verksam som konservativ politiker, försökte tidigare i år bli ordförande för IOK, den internationella olympiska kommittén. Ett av hans vallöften i den kampanjen var att införa könstester och stoppa transpersoner. Han vann inte, det gjorde Kirsty Coventry, även hon bland annat med löftet att förbjuda transkvinnor. Och, ja, även att genom könstester ”skydda kvinnor”.
Så till sist är det mer retoriken kring det hela som stör mig. Det talas om att skydda kvinnor, men mot vad? Mot en pytteliten minoritet som eventuellt springer lite snabbare och inte är tillräckligt feminin? Väck mig när VM är över.
