Efter separationen fyllde jag hålet med husdjur
Kärleken till hundar var inte villkorslös
På en uteservering vid Drottningholms slott sitter de. En grupp blonda, vackra kvinnor i puffiga klänningar. Det snackas skit. Om mannen som börjar prata likadant som sin mamma när de besöker familjens sommarstuga. ”Ibland sjunger han med dem också, det är helt motbjudande.” Mannen som aldrig ger sin partner egentid, fast han får sovmorgon och tid att träna. ”Allt handlar bara om honom, han är verkligen moderat ut i fingerspetsarna!” Alla suckar. Moderatens fru kvider: ”Jag pallar inte mer, jag gör verkligen inte det!”. En tröstande hand landar på hennes rygg. Klappar och stryker mjukt.
Kanske blev hon en av de som tog beslutet att separera under semestern. Många gör det. Månaderna efter sommaren är känd som tiden då flest ansöker om skilsmässa.
Första gången jag hörde detta fattade jag ingenting. Sen bildade jag egen familj och insåg att livet fortsätter även under sommaren, lika tondövt som alltid. Bara mer komprimerat. Mer tid tillsammans på mindre ytor. Det skav som inte hinns med under trötta vardagar stirrar en nu i ögonen. Vägrar vika ned blicken. Samtidigt som sommarens fuktiga grönska övergår i brunbrända gräsmattor, barnens skärmtid uppnår perversa nivåer och skrikande fiskmåsar attackerar sunkiga matrester känner vi att det är nog nu. Det räcker.
Så vi separerar. Ett tomrum uppstår. När tomrum uppstår, vill vi gärna fylla dem. Täppa för hålen i det sjunkande skeppet. Det börjar kanske oskyldigt. Godis en måndag, öl en tisdag och så jävla mycket skärmtid ni vill. Men det räcker inte. Tomheten fortsätter värka. Det behövs något mer.
Det är nu ni skaffar djur. Jag har sett det ske otaliga gånger. Valpar och kattungar som ska trösta skilsmässobarn, kompensera för vuxnas snedknullande och nytt varannan vecka-liv. Eller vad som nu orsakat hålet i tillvaron. När Barack Obama höll sitt första tal efter valvinsten (och därmed skulle lämna familjen) meddelade han att barnen nu skulle få en hund.
Det är så här vi fungerar. Vi använder djuren och deras mjuka, oxytocinframkallande päls för att fylla tomrummet efter bortgångna partners, barn som flyttat hemifrån eller barn som aldrig blev. Vi vill att de ska ge oss kärlek, tröst och värme när världen känns ensam, hård och kall.
Tro inte att jag dömer er – jag har gjort exakt samma sak. Första gången var efter en svår separation. ”Sitt lugnt i båten”, sa vissa. Istället lämnade jag stan, köpte ett landsortskapell och beställde en traumatiserad gatuhund från Irland. Sen satt vi där och stirrade på varandra från varsitt hörn av soffan, febrigt längtande efter att Den Andre skulle läka våra sår.
Jag ville uppleva det Lone Franks skriver om i ”Att älska – om kärlekens natur”, det vill säga ”den omedelbara och villkorslösa kärlek man kan uppleva med en hund, men inte med en man.”
I Franks bok exemplifieras denna kärlek med Tereza i Milan Kunderas ”Varats olidliga lätthet”. Tereza jämför känslorna för sin make med de hon har för hunden, och landar i att kärleken till djuret är vackrare eftersom hon så helhjärtat gläds när hunden är glad – och vice versa. Det som gör maken glad (sex med andra kvinnor) fyller henne istället med raseri.
När jag höll min hund i famnen öppnade jag mig för Terezas rena och ofarliga kärlek, en relation liknande den författaren Thomas Hardy hade med sin jycke. Den han skrev 13 kärleksdikter till samt kysste godnatt varje kväll.
Åren gick och en ny separation inträffade. Nu fanns barn med i mixen. Inom mig brann det dåliga samvetet, ett rastlöst behov av att kompensera dem. Det blev en katt.
Men vad ville den irländska gatuhunden? Rymma och bita ihjäl sorkar visade det sig, vilket gjorde honom lyckligare än något jag kunde uppbåda. Men istället för att glädjas å hans vägnar gick jag i kvav, och skämdes över det. Jag skulle ju vara agape, den gudomligt osjälviska kärleken? Men jag var övertagen av eros, den som begärde och krävde för egen del. Det svartnade i mig, som i Tereza inför sin otrogne make. När samtliga gnagare i närområdet mördats lämnade han mig för den gröna, vibrerande skogen. Ensam kvar i skymningen stod jag, förgäves skrikande hans namn.
Åren gick och en ny separation inträffade. Nu fanns barn med i mixen. Inom mig brann det dåliga samvetet, ett rastlöst behov av att kompensera dem. Det blev en katt. En skrikande, okastrerad märkeskatt som inte lät någon klappa henne, knappt ens komma nära. När barnen somnat stirrade vi hätskt på varandra från varsitt hörn av soffan. Hon levererade inte. Hon triggade min otrygga anknytning. Hon drog röven över golvet och skrek efter att bli påsatt. Hon var helt enkelt vidrig.
Detta var innan katternas pr-byrå sopat mattan med hundarna på sociala medier. Allt jag såg i henne var ett asocialt svin, en svikare som inte levererade det vi behövde. Så när äldsta barnet började grina efter en hund tvekade jag inte och hämtade redan nästa vecka en billig blandras från Skellefteå. Hon hette Paris och var något så sjukt som en chihuahua-terrier, alltså en skällande neuros på darrande ben. Hon blinkade aldrig. Ögonen buktade utåt på grund av kronisk överspändhet.
Varje promenad blev en mardröm. Att släppa ut henne med barnen var otänkbart. Vi stirrade på varandra från varsitt hörn av soffan och konstaterade att situationen var fruktansvärd. Jag var en usel hundägare och hon var en usel hund (på grund av mig ja, en insikt som hjälpte noll). Efter 14 dagar gav jag upp, kontaktade säljaren och tog tåget norrut igen.
Ytterligare ett par pälsdjur följde (nu behövde jag kompensera för att ha tagit barnens hund) som snabbt kasserades. En ung och vild som skrämde slag på märkeskatten och försatte henne i djup depression. En gammal halvdöd som avlivades då veterinären menade att allt annat vore djurplågeri.
Hur orkade jag hålla på? Varför slutade jag inte?
För att jag sprang från avgrunden. Den som viskade att jag misslyckats som mamma. Den kärlek jag gav barnen räckte (i min värld) inte, eftersom mitt beslut att separera också var roten till deras smärta.
Min förhoppning var, att barnen skulle få uppleva den villkorslös kärlek som kanske främst kan uppstå mellan människa och djur. En som aldrig fuckar upp.
Återigen tänkte jag på Lone Frank, på hundarna och hästen som blivit känslomässiga fixpunkter under hennes bitvis turbulenta barndom. Lone skriver att djuren även idag låter henne känna den glada kärlek hon aldrig kunnat förverkliga med en man. Istället är det en svartvit hankatt med bruten hörntand och neurotisk personlighet som blivit föremålet för hennes förbehållslösa känslor.
Detta önskade jag alltså barnen. Men jag gav dem aldrig chansen. Istället för att lindra fallet hade jag, i postseparationens stress och ensamhet, gett dem flera nya familjemedlemmar, bara för att i nästa stund rycka bort dem. Så kunde jag inte hålla på. När den stora tröttheten slutligen infann sig satte jag mig i soffans ena hörn och lät känslorna passera genom kroppen. Barnen skulle klara sig, så sa både hjärtat och statistiken. För egen del behövde jag acceptera att kärleken aldrig är villkorslös, och att jag numera skulle vara ensam på halvtid. Eller? I soffans andra hörn satt fortfarande märkeskatten, lika ostressat och stillsamt betraktande som alltid. Spinnande kom hon nu emot mig.
