Dagens högerextremism är inte som på 90-talet
Marschen i Salem är början på en ny cykel
I dag återuppstår den så kallade Salemmarschen som på 00-talet arrangerades till minne av mordet på en ung högerextremist. Under några år var den en av Europas kraftfullaste manifestationer för Vit makt-rörelsen.
Det år Sverigedemokraterna kom in i riksdagen var det sista året som marschen genomfördes. Jag tror inte att detta var en slump, men jag återkommer till det.
Många talar i dag om att den växande högerextremismen påminner om 90-talet. Det gör den, delvis. Men jämförelsen är också vilseledande.
När jag växte upp i Stockholm på 90-talet var det en farlig stad. När som helst kunde det komma ombord ett gäng skinheads på tunnelbanan eller nattbussen hem, eller in på festen. Gamla stan var bäst att undvika helt, särskilt på kvällarna, eftersom nassarna hängde vid helikopterplattan vid kajen ut mot Riddarfjärden. En dålig dag kunde det vara närmare hundra skinnhuvuden där. När jag pratar med gamla vänner om den tiden är det en mening som alltid kommer tillbaka: ”Jag minns att jag var rädd.” Rädslan var utbredd men inte jämnt fördelad eftersom våldet i första hand riktade sig mot den som hade mörkt hår eller brunt skinn.
Våldet var överallt. Det var ofta grovt och utstuderat, med tydliga ideologiska motiv. Minst ett dussin personer mördades på 90-talet av personer med anknytning till nazistiska grupper. Många, många fler blev grovt misshandlade, ofta med allvarliga skador. Det var en våldsspiral som var politisk men ofta avfärdades som resultat av alkohol eller uppblossande vrede.
Detta – gårdagens mörker och våld – är viktigt att minnas när historien ofta framställs som ljusare än framtiden.
I veckan hörde jag Christer Mattsson, föreståndare för Segerstedtinstitutet, säga att motståndet mot nynazismen är en av anledningarna till att rörelsen växer. I Expressen framställs människor som vill samla sig i protester mot högerextremismen som våldsverkare.
Detta är en farlig hållning, och märkligt historielös.
Sverige var i slutet av 80-talet världens jämlikaste land. Men samtidigt var det ett land som var hemvist åt en stark och välorganiserad vit makt-miljö med rotsystem som gick tillbaka till 30-talet. Jämfört med många andra länder i Europa var denna miljö också mer extrem, med ett stort våldskapital. I början av 90-talet gifte sig dessa extrema rörelser med den svenska vardagsrasismen och antisemitismen som fanns överallt i samhället. Den stora 90-talskrisen med sin höga arbetslöshet eldade på det hela, liksom flyktingströmmarna från krigets Balkan och tidens känsla av osäkerhet och att allt flöt och föll samman (om detta har jag skrivit mer i min bok ”Förbannelsen”.)
Dessa dagar tänker jag på den 30 november 1992 då ett tusental nynazister och högerextremister vandrade från Slussen mot Kungsträdgården, där antirasistiska demonstranter hade samlats. ”Ut med packet!” vrålade Sverigedemokraternas partiledare Anders Klarström i sin megafon. Polisen tappade kontrollen den natten, och staden blev ett slagfält med krossade skyltfönster och människor som flydde i panik.
2010 kom Sverigedemokraterna in i riksdagen. Skinnhuvudena behövde inte marschera längre. De var framme
Just nu är högernationalismen på frammarsch över stora delar av världen. Men lika lite nu som då är det motståndarnas fel. Om något så går kraften i rörelsen, precis som på 90-talet, att spåra till en kombination av djupt rotade föreställningar om den vita rasens överhöghet, en utbredd känsla av osäkerhet kring framtiden och ett politiskt centrum som helt givit efter för de auktoritära strömningarna.
En sak man slås av när man följer debatten är att det finns en föreställning om att det tidigare, på 90-talet, fanns ett starkt och blocköverskridande politiskt motstånd mot rasismen från politiskt håll.
Men jag minns hur John Ausonius, den så kallade Lasermannen, från augusti 1991 till januari 1992 sköt sammanlagt elva personer i Stockholm och Uppsala. Alla med mörkt hår eller mörk hudfärg. Ett av offren dog, flera fick skador för livet. I efterhand var Ausonius noga med att lyfta fram sina ideologiska motiv. Ändå beskrevs han länge som psykiskt sjuk, en ensam galning. Och jag minns hur det under denna tid, enligt statsministern Carl Bildt, inte fanns några organiserade rasister i Sverige. Bildt och folkpartiledaren Bengt Westerberg – som många i dag vill minnas som en antirasistisk hjälte för att han lämnade tv-studion på valnatten 1991 när Ian Wachtmeister klev in – styrde landet med stöd av Ny demokrati, ett parti vars företrädare ägnade sig åt öppet muslimhat.
Ny demokrati åkte ur riksdagen 1994. Men ute i landet, i kommun efter kommun, började de gamla nynazisterna i Sverigedemokraterna metodiskt att bygga framtiden. När de så småningom började närma sig riksdagen blev Ian Wachtmeister mentor åt Jimmie Åkesson. Samtalen handlade om erfarenheterna från riksdagen, men också om den ekonomiska politiken. För en sak hade Wachtmeister lärt sig från det tidiga 90-talet och kunde nu förmedla vidare: hur lätt det är att få etablerade partier att tumma på sina antirasistiska principer om bara något annat, viktigare, läggs i andra vågskålen. Som goda villkor för näringslivet, och makt.
En sak som är sig lik är just detta – att svaret från höger på de politiska krafter som kommer ur högerextremismens är ingenting – eller rentav samarbete.
Men det finns också viktiga skillnader mellan gårdagen och nuet.
Dagens Sverigedemokrater växte fram ur samma kretsar som gick med Anders Klarström genom Gamla stan den där novembernatten. Många män i både min och Jimmie Åkessons generation skolades in i en våldskultur där rasismen ofta ledde till handling, där skornas stålhättor inte sällan mötte mjuka kroppsdelar. Våldet och hetsandet är erfarenheter som också finns i Sverigedemokraternas led, nära deras partiledning, vilket blev övertydligt bland annat under järnrörsnatten på Kungsgatan i juni 2010. Kopplingen mellan hatandet på gatorna och de tidigare skinnhuvudena i riksdagen är starkare i dag, tydligare och mycket farligare.
Sverige blev ett av de länder i Europa som allra längst behöll sin så kallade cordon sanitaire, sin politiska beröringsskräck gentemot högerextrema partier. Ulf Kristerssons och Ebba Buschs historiska arv blir att de öppnade dammluckorna och släppte in gårdagens nassar i maktens korridorer. Många hävdar att det sega motståndet i Sverige berodde på politisk naivitet. Men jag tror att det snarare berodde på något annat. I min generation är vi fortfarande många som har levande minnen av dåtidens brutala våld och de övertydliga kopplingarna till den miljö Sverigedemokraterna växte fram ur.
2010 kom Sverigedemokraterna in i riksdagen. Skinnhuvudena behövde inte marschera längre. De var framme.
Nu startar Salemmarschen igen och jag tänker på det inte som en återgång till en gammal tid, utan som en del av en ny cykel. En ny generation högerextrema unga män tränar sig i rasistiskt våld i så kallade aktivklubbar – en av dem som lockats till denna miljö var migrationsminister Johan Forssells son. Det högerextrema projektet är nu mer långtgående och sofistikerat, mer framgångsrikt. Nästa år väntar ett val i Sverige och då vill Sverigedemokraterna inte längre sitta bredvid, de vill hela vägen in i Rosenbad och styra landet. Till skillnad från Christer Mattsson är jag säker på att det folkliga motståndet är viktigare än någonsin. Och jag vet att vi är många – en majoritet! – som avskyr det som nu sker. Det är en majoritet som behöver aktiveras, inte tystas.
Café Bambino: Indie Sleaze, arvet efter Vice och kriget mot de unga
Konstpodden I själva verket: Aktivisterna på Nationalmuseum
