Wingårdh står som en tv-kock och gör betong
Men på Skärholmens konsthall får materialet nya betydelser
Uppdaterad 2025-12-08 | Publicerad 2025-12-06
I veckan kom då till slut Listan. Vilken, undrar ni. Årets bästa böcker, nyttigaste maten? Snyggaste huset eller kanske godaste bubblet? Nej, listan är polisens förteckning över utsatta områden. En ny folklig tradition! Eller Polismyndigheten wrapped, som en listig person skrev på något socialt medium. Sedan 2015 har vi ungefär i höjd med Lucia matats med denna. Kanske försvinner någon ort, kanske är det någon som läggs till. Det är ortnamn som stigmatiseras, förses med varningsflagg.
Nej, listan är inte till för att peka ut, men det gör den förstås ändå. Förorten, främst miljonprogrammens betong, framstår som allt från farlig till ful och otrivsam. Och det har den gjort sedan den var nybyggd. I serien ”Så byggdes Sverige”, vars avsnitt ”Förorten: När framtiden kommer till stan” sändes i veckan, kan vi återbesöka historien, bakgrunden, planerna och kritiken.
Skärholmen hann knappt invigas 1968 innan kritiska röster började höras. Det handlade om något grått, det var själlöst, storskaligt. Så långt från den idealförort och ABC-stad som till exempel Vällingby var. Även långt från det mer eleganta Farsta.
ABC – Arbete Bostad Centrum – var idealet för de tidiga förorterna, men många kunde nog se att A:et försvann i miljonprogrammen. Förorten blev sovstad. Blev impopulär, avfolkad, bebodd av människor som inte hade något val. Flyktingar, invandrare, fattiga. Som en person säger i avsnittet: kritiken mot orten blev som kritik mot oss, vi som bodde där. Den arbetarklass som flyttade ut från trångbodda innerstaden, till exempel.
Avsnittet om förorten tillhör seriens bättre – den har annars varit svår att skilja från både barn- och lekprogram – och det är svängigt. När betongens största tillbedjare Gert Wingårdh står som en tv-kock och tillverkar detta byggmaterial blir det gripande på ett konstigt kitschigt vis. Jag tar med mig den entusiasmen till en pågående utställning i just det gamla utskällda Skärholmen och SKHLM konsthall i centrumgallerian.
Där visas Emma Dominguez ”Flytande rötter, mjuk betong” (till och med 15 februari) – möjligen ett försvar för miljonprogrammen och framför allt för alla som bor där, men mer än så ett utforskande av dess material. Detta en gång flytande material firas här, det verkar både tryggt och som om det bär på mer skönhet än det där grå som det pratats om i över ett halvt sekel. Foton av betongen blir glansigt kuddöverdrag, dess skrovliga yta får utgöra himmel tillsammans med foton från ett hav någon helt annanstans, i Chile.
Dominguez utställning handlar med andra ord också om migration och exil, om att ha rötter på flera olika platser. Ett foto visar konstnärens mamma på väg in i sin nya lägenhet, i miljonprogrammet. Från tiden innan det blev stigmatiserat att bo så. Ändå bor ungefär 2 miljoner personer i en bostad byggd under de där rekordåren då det skulle byggas så mycket så snabbt (det finns inga officiella uppgifter eller statistik men det borde egentligen vara fler än två personer per bostad).
Utställningen är både poetisk i sitt närmande till frågan om rötter och rörelse och skarp när det handlar om, ja, materialet. Här syns snäckor, det blänker om betongens yta. En hel vägg tas upp av screentryck där motivet är byggnader som reser sig mot himlen. Eller mot ett hav. Collagen är kraftfulla, höghusen blir stora kroppar, som jättar. I SVT-serien besöks en kvinna som bott i Skärholmen sedan det var nytt. Högt upp, i välplanerade rum med utsikt. Insidan av det storskaliga är, som vi ju alla vet, trivsamt.
Betongen är fortfarande det absolut vanligaste byggmaterialet. Vilket tyvärr medför problem eftersom den viktiga ingrediensen cement är beroende av kalkbrytning och en stor miljö- och klimatbov. I en av alla våra möjliga framtider har vi börjat bygga med lera, eller trä, eller återvunna material. Men än så länge regerar den betong som kan vara vackrare än många tror, extremt användbar och, om man hårdrar det: själva förutsättningen för de orter som nu varje år hamnar på Listan.
I ”Förorten: När framtiden kommer till stan” besöks en av dessa som är med: Rosengård. Den optimistiske stadsarkitekten, brittiske Finn Williams, ser möjligheter, ser hur man med lokaler för verksamheter kan skapa en levande stadsdel, ser att det är ”Rosengård och inte Västra hamnen som gör Malmö till en världsstad”. Han betonar ett inifrånperspektiv, på ett annat sätt men idémässigt nära det Emma Dominguez skapar på SKHLM konsthall.
För visst måste problemen med utanförskapsområden lösas. Men då är det knappast rivningar, visitationszoner, stora hyreshöjningar eller halvdana bostadsrättsomvandlingar som är svaret. Mer kanske åt ett kreativt håll? Till exempel att förtäta med blandad bebyggelse, återupprätta ABC-staden, hitta smarta material och förnya synen på förortens medborgare – verkar inte det bättre än att ropa på förstärkt polis?
Konstpodd: I själva verket
Café Bambino: Indie Sleaze, arvet efter Vice och kriget mot de unga
