”Akademiens motivering är politiskt dubiös”
Reaktioner på att László Krasznahorkai tilldelades årets litteraturpris
Samar Yazbek, författare:
– Skrivandet kommer aldrig att sluta förändra den värld som jag känner att vi närmar oss slutet av. Vi betraktar den med all denna överdrivna svärta, men också med all den energi och iver som behövs för att förändra den.
– Det är just detta som gör att jag älskar det som László Krasznahorkai skriver, trots att jag bara har läst två av hans böcker. Det räckte för att jag skulle träda in i berättelsens skog tillsammans med honom. En mörk och svårframkomlig skog, där varje stig avslöjar en konstnärlig vision som speglar min egen syn och känslighet inför denna mörka värld vi lever i. Men också! Det är en rik skog, fylld av mänskliga hemligheter och nycklar, så till den grad att jag önskar gå vilse i den.
Lina Wolff, författare:
– Jag har inte läst honom och ser så klart fram emot att upptäcka ett nytt författarskap. Två av mina absoluta favoritförfattare, Sándor Márai och Arthur Koestler, är från Ungen, så roligt att landet hamnar i litterärt rampljus. Sagt det hade jag hoppats på något helt annat, nämligen innovativa, geniala, roliga och hyperlitterära César Aira från Argentina. Håller tummarna för nästa år.
Chigozie Obioma, författare:
– László Krasznahorkai är en välförtjänt mottagare av Nobelpriset i litteratur 2025. För sin mycket stiliserade fiktion, som för mig fortsätter att staka ut vägen för yngre författare. Jag säger ofta att författare bör ta ordet ”roman” på allvar. Varje gång man hänger sig åt formen bör man bidra till att förnya den. Krasznahorkais verk gör just detta.
Malin Persson Giolito, författare:
– När jag var liten älskade jag allt kring Nobelpriset i litteratur. När jag var ung var det som min egen lilla kanon, jag älskade att upptäcka nya författarskap genom juryns val, Soyinka, Mahfouz, Oe. Det kändes alltid som ett viktigt pris, även när jag blev besviken eller till och med arg. Men under många, många år, kanske sedan Tranströmer, känns det faktiskt mest som att Akademien vill visa omvärlden att de har förstått något som ingen annan begriper. Inte ens de lite mer läsvärda pristagarna under senare år är ju speciellt spännande val. Och Bob Dylan var ju kul, men på helt fel sätt. Ett dåligt skämt, till och med för Bob Dylan. Jag tror inte att juryns val har fått mig sugen på att läsa något nytt sedan Svetlana Aleksijevitj. Och inte ens det stämmer, för jag hade redan läst henne när hon fick priset. Jag har alltså gått från att förvänta mig glädje, förvåning, besvikelse eller till och med ilska till en axelryckning av typen, jaha. Jag får väl googla upp honom. Fast i år blir inte ens det aktuellt för jag kommer antagligen inte lyckas få ihop alla konsonanter i rätt ordning.
Isabella Nilsson, poet:
– Andra läsare har en närmare relation till Krasznahorkai än jag, men i en svensk kontext är det alldeles utmärkt att fler människor nu kommer att ta del av hans svenska översättare Daniel Gustafssons fantastiska prestationer.
Amer Sarsour, författare:
– Jag hoppades på Anne Carson eftersom hon är en mästare på att omvandla den klassiska mytologin till något nytt. Även för att stora delar av min debutroman skrevs i samma formatering som Red Doc. Det var av en slump som jag upptäckte hennes radikala formatering, med texten utsträckt tunt över sidan. Jag tyckte det var så inspirerande, och ett modigt drag av henne.
Åsa Linderborg, författare, kolumnist, Aftonbladet:
– Jag försökte sätta mig in i ”Motståndets melankoli” inför recensionen av Ulla Kassius dramatisering av boken, som går nu på Dramaten. Det var som att äta cellulosa. Styrkan i boken är att man inte vet vem som skapar kaos i lokalsamhället och vilka som gör motstånd, det får läsaren ladda med sina egna erfarenheter. Det gick dock helt förlorat på scen, för där hade man hängt upp en Palestinaflagga och en Sverigedräkt, så publiken förstår hur den ska tänka.
Kristoffer Leandoer, litteraturkritiker, Liffner-pristagare:
– För mig är László Krasznahorkai en typisk pristagare när priset är som mest förutsägbart och därigenom lite ointressant: högmodernism ett halvsekel efter festen. De tycks ha bestämt sig för en rytm: varannan pristagare kommunicerar med läsarna, varannan befäster en i allt väsentligt död tradition. Det roligaste med det här priset är väl att Orbán blir sur.
Amanda Romare, författare:
– Jag tänker ofta att min enda chans att få Nobelpriset (0,0001 procent) kanske är om Michel Houellebecq någonsin får det. Det känns som han har knullat, dejtat och sugit lika mycket som mig för att få ur sig sina historier. Han hade kunnat bryta lite ny mark åt mitt håll genremässigt, vilket gör att jag hoppas på honom varje år. Men det blev László Krasznahorkai, en författare som jag förstår varken skyr mörker eller humor och som även skriver filmmanus på sina egna böcker vilket gör att jag ändå känner en viss gemenskap. Jag önskar honom ett stort Grattis!!
Sven Anders Johansson, professor i litteratur och kritiker, Aftonbladet:
– Förhandsspekulationerna slog in. Jaha. Annars noterar jag mest undergångsretoriken i motiveringen: ”för hans visionära och kraftfulla författarskap som mitt i undergångens fasa upprätthåller tron på konstens möjligheter”. Ju fler gånger jag läser den, desto mer estetiskt och politiskt dubiös framstår den.
Kristofer Andersson, förlagschef:
– Mitt intresse för Svenska Akademiens vägval är måttligt. Men det är förstås kul mes en pristagare som skriver för oss som alltid tyckt att Kafka var lite för kortfattad. I övrigt: konst som för en gångs skull inte har som första ideal att vara skonsam mot läsaren. Själv firar jag genom att låta en mening pågå hela natten.
Robert Aschberg, reporter, Aftonbladet:
– Jag har inte läst någon av Krasznahorkais böcker, men av den initiala rapporteringen att döma framstår han som en dysterkvist. Allsmäktiga AI beskriver hans verk som ”andfådda monologer” och ”en långsam apokalyps i grammatisk form”. Men allt kanske inte är nattsvart, för i radio sa han nyss att han lever för att rätta tidigare misstag. Trots att hans böcker är påhittade är det inte uteslutet att jag kommer att konsumera någon eller flera av dem.
Pascal Engman, författare:
– Har ingen åsikt, inga alternativa namn. Det senaste året har jag uteslutande läst spionromaner av döda författare, så ingen av dem kvalificerar sig som kandidat.
Lidija Praizović, författare och litteraturkritiker, Aftonbladet:
– Av de stora ungerska författarna har jag bara läst Ágota Kristóf och förstås Imre Kertész, och båda har jag uppskattat mycket. László Krasznahorkai har jag inte läst, men ser fram emot att göra det. Generellt är Nobelpriset för mig nästan exotiskt då det ofta introducerar författare som jag kanske inte i första hand väljer att läsa själv. En sådan storartad upptäckt var till exempel priset till Elfriede Jelinek 2004, som förändrade mitt sätt att se på världen!
Malin Nauwerck, litteraturvetare och kritiker, Aftonbladet:
– Det första jag tänkte om pristagaren är att det är tillbaka till Nobelpris-status quo med en Nobelfähig europé. Kanske är det symptomatiskt för var litteraturen befinner sig – i någon sorts försvarsposition. Jag tycker att man anar det lite även i prismotiveringen som betonar konstens betydelse i mörka tider. Litteraturen ska hjälpa oss att omfatta eller bearbeta vad som pågår. Den samtidigt reservationslösa och lite håglösa uppslutningen kring Nobelpriset i år tolkar jag som en gemensam vilja att manifestera att skönlitteraturen fortfarande är den mest relevanta uttrycksformen för detta, samtidigt som den viljan inte har en helt tydlig botten. Det känns i lika delar krampaktigt som hoppfullt.
Scenkonstpodd: Kritcirkeln
