Apokalypsens fyra skådespelare guidar oss
Ulla Kassius gör långsam teaterinstallation av László Krasznahorkais prisbelönta roman ”Motståndets melankoli”
Uppdaterad 2025-10-09 | Publicerad 2025-09-14
”Motståndets melankoli” på Dramaten
Att en scenograf byter post för en stund och intar rollen som regissör, hör inte till vanligheterna på teatern. Men när ett geni som Ulla Kassius gör det, då rusar jag ivrigt i väg. Särskilt när det är nåt så knepigt som ungraren László Krasznahorkais prisbelönta roman ”Motståndets melankoli” hon tar sig an.
Uppdatering: László Krasznahorkai får Nobelpriset i litteratur
Boken kom ut 1989, när östblocket föll samman. Jag upplevde själv de initierande demonstrationerna i Budapest året innan, som krävde att döda martyrer skulle erhålla regimens respekt, men också att Rumänien skulle ge tillbaka landområden som i huvudsak befolkades av ungersktalande.
”Motståndets melankoli” handlar inte alls om det, men Krasznahorkai fångar väl den kusliga deppigheten men också känslan av eufori, som nog bara finns i diktaturer på dekis. Många grubblar för sig själva eller pratar i koder, andra drömmer så stort att de verkar galna. Några vill förändring så pass att de föraktar den fåraktiga massan och börjar dyrka våld och död. En mobb förklädd till ett cirkussällskap har kommit till den lilla staden, folk dör i konfrontationen. Är det början på apokalyps eller befrielse?
Krasznahorkai lämnar helt öppet åt läsaren att själv fylla i vad slags krafter som är i rörelse: vilka har makten, vilka utgör mobben, och motståndet, och vad vill man egentligen?
Boken kom på svenska 2014 i Daniel Gustafssons översättning. Ulla Kassius har spjälkat ner den till en scenisk installation.
Man tar själv sin stol och sätter sig i en ring. Alla i publiken kan ha ögonkontakt med varandra, vilket är uppfodrande när ämnet är apokalyps. De fyra skådespelarna sitter oftast bland oss, men tar då och då några steg in i ringens mitt – det funkar bättre än det låter.
Marcus Vögeli gör den rare unge mannen Valuska, nåt slags hoppfullhetens byfåne, som är besatt av solens, månens och jordens banor. Astrid Assefa gör hans bestämda men återhållsamma mor fru Pflaum, som skäms för sin son men finner tröst i sina syltburkar – varför kan allt inte vara som det alltid har varit?
Danilo Bejarano spelar den bittre, sarkastiske herr Eszter, musikskolans rektor som är besviken på både musiken, medmänniskorna, samhället och sin stålhårda fru, spelad av Eva Rexed. Hon, som pratar om de ”hårdare, friare men ärligare tider” som komma skall: döden är oundviklig.
Scenografin är så avskalad den kan vara, förutom lampan/solen som roterar i taket. Men bakom oss hänger en Palestinaflagga och en Sverigedräkt. På golvet ligger ett järnrör. I foajén sitter ett citat av Slavoj Žižek om hur den hyperaktiva kapitalismen framkallar kollektiv apati.
Kassius ger den vägledning som Krasznahorkai avstår från.
De fyra figurerna pratar aldrig riktigt med varandra, man får försöka fånga in och avkoda varje enskild monolog. Tempot är långsamt, men en timma och en kvart går ändå rätt fort, sen tar man med sig sin stol ut igen.
Och går hem – trodde jag. Men nej, foajédörrarna är låsta. Föreställningen fortsätter en halvtimma till i form av publikens mingel till Eva Rexeds pianospel. Det blir rätt effektfullt på så vis att publiken, som nyss funderat på apokalypsen, sorlar loss, som om vi inte fattat nånting.
Utom jag, som gick dit ensam och inte är lagd för mingel. I väntan på att dörrarna ska öppnas, sätter jag mig för mig själv och börjar scrolla nyheter på mobilen.
Ryska drönare har kränkt Rumäniens luftrum. I London har 100 000 högerextremister demonstrerat, Elon Musk var med på skärm, med uppmaningen att parlamentet måste upplösas. Ebba Busch har talat i Knivsta. Hon tycks inte vilja stoppa det pågående folkmordet i Gaza, men väl de som demonstrerar mot det. Även Vänsterpartiet lutar mot att Mynttorget ska stängas av för protester. Charlie Kirks mördare är gripen, i ett land där även antifascister tror att mord är en metod.
Valuskas måne hängde halv över Stockholm när jag tog mig hem. Är de intellektuellas prat om apokalypsen en självupptagenhet, en show off i hur medveten man är? Kanske. Men det mesta pekar ändå åt att allt går åt helvete.
”Punkten är slutet av meningen”, upprepar fru Eszter. Det finns inget slut, men frågan är vem som håller i pennan?
Prenumerera på nyhetsbrevet om scenkonst: Premiärlejon &