Jag undrar om detta ens borde vara lagligt
Men åldersskillnaden är sällan problemet i ”Age of attraction”
För några veckor sedan satt jag på en bar med en vän. Hon tömde vinglas efter vinglas och pratade bara om ”Gubben”. Jag retade henne för det. Jag förstår inte vad hon ser hos honom. Han är flera decennier äldre och hon är mycket vackrare. På vägen hem tänkte jag att snart spricker solen igenom och i takt med att tjälen går ur jorden släpper förälskelsen. Hon kommer att inse hur gammal han är, att det aldrig kommer att fungera utanför deras bubbla. Men i helgen plöjde jag Netflix nya satsning, amerikanska ”Age of Attraction” (premiär 11/3). Plötsligt känner jag mig som världens sämsta vän.
Att dejta över generationsgränserna är ingenting nytt. Vissa gör det, andra tycker att det är konstigt. De senaste åren har fenomenet skapat rubriker när mer eller mindre kända kvinnor börjat dejta betydligt yngre män. Åldersskillnader i relationer väcker en märklig moralpanik, och trots att fenomenet är vanligt fortsätter dessa relationer att provocera. Samtidigt är det ballt att ha daddy issues – eller sexigt och tryggt att ligga med en puma när världen rasar runt oss.
Det är tydligt att paren som väljer att fortsätta dejta inte heller är bekväma med det stora glappet. ”Ålder är bara en siffra” blir ett mantra som nöts ned till benet.
Jag tänker först att programmet är lika dumt som det låter, vilket i realitysammanhang nästan alltid är en kvalitetsgaranti. Vad händer om vi placerar en grupp singlar på en lyxig resort och låter dem dejta utan att veta hur gamla de andra är? Det värsta eller bästa som kan hända är att det bildas par med så stora åldersskillnader att det får ”Dolph and the Lundgrens” att kännas som ett barnprogram.
Som icke-straight är jag väl bekant med att dejta över generationsgränser. Vi har inte ett lika stort utbud av potentiella partners samtidigt som vi redan lever utanför normen: att bredda åldersspannet på sin dejtingapp är vare sig märkligt eller märkvärdigt. Det råder alltid en maktasymmetri i relationer och en påtaglig åldersskillnad förstärker den. Samtidigt är min egen erfarenhet att relationer med stora åldersskillnader fungerar fint i sin egen bubbla. Problemen uppstår först i mötet med omgivningen – kanske för att ålder är det första vi ser när vi möter en människa. Som när jag såg ”Gubbens” hårfäste.
Att en stor åldersskillnad skulle vara problematiskt är inget deltagarna verkar oroa sig över. Åldersgapet ses snarare som ett hav av oändliga möjligheter, framför allt med ett hjärta fyllt av sponsrat vin. Det är fnissigt, förväntansfullt och stundtals ganska gulligt. Trots deras öppna sinnen är det inte bara jag som tappar hakan när åldersskillnaderna avslöjas. Jag kommer på mig själv med att äcklas och fundera på om detta ens borde vara lagligt.
Det är tydligt att paren som väljer att fortsätta dejta inte heller är bekväma med det stora glappet. ”Ålder är bara en siffra” blir ett mantra som nöts ned till benet. Det där härliga gapet fyllt av möjligheter förvandlas till syndabock när det knakar i fogarna. Men åldersskillnaden är sällan det som faktiskt ställer till det. Som i alla relationer uppstår problemen ur brist på kommunikation, skeva förväntningar och logistiska hinder.
Deltagarnas största rädsla är såklart hur deras familj och vänner ska reagera. Dock är dessa möten oftast en positiv vändpunkt för paren. Även om deras nära och kära är lika skeptiska som jag möts paren av en ödmjukhet som fler borde anamma. Det är genuint rörande scener som får mig att skämmas över mina fördomar.
Programmet lyckas trots sitt ytliga format få mig att fundera på hur en kärleksrelation kan se ut i dag. Det sätter fingret på något obekvämt: hur snabbt vi bestämmer oss för vilka relationer som känns rimliga. Det är inte jag som ska vara med ”Gubben”, jag behöver inte ens tycka om honom, jag kan bara vara tyst. Hon är vuxen. Punkt.
Jimmy-Ray Rastbäck är frilansskribent och ämneslärare.
