Kent – Sveriges bästa och sista rockband
De tonsatte avvecklingen av samhället som skapade dem
”Det här bandet är arbetarklassens seger över borgarbrackorna”, sa Kents sångare och mesta låtskrivare Joakim Berg i början av nollnolltalet. Idag bjuds samme Berg till prins Daniels 50-årsfest. Singeln ”Pärlor”, från 2002 års ”Vapen & ammunition”, är på TikTok ledmotivet till ”grisch”, samtidens reinkarnation av gårdagens bratkultur. 2025 tonsätter Kent den vita och rika ungdomens nihilism.
Det har inte alltid varit så.
En gång, när popmusik dominerade som konstform, reste en finsk-svensk orkester från industristaden Eskilstuna hela vägen till den svenska folksjälen. Packningen bestod av gitarrlådor och en hög dålig attityd.
När Kent 2006 intervjuades för konvolutet till samlingsskivan ”Svensk indie 1988–2006: En kärlekshistoria” fick bandet frågan vad musikstilen indie hade betytt för dem. ”Inte ett skit”, svarade de. Den sortens arrogans har historiskt lagt grunden för artistkarriärer i Manchester, New York och Eskilstuna.
Redan 2003 gick det att ana att klasståget nått sin destination. Veckorna före den så kallade vita konserten på Stockholms stadion ställde sig bandet på arbetsgivarens sida mot fackförbundet Kommunal. Löneförhandlingarna hade kört fast och en strejk pågick. Konsertarrangören United Stage bad tillsammans med Kent, milt hotfullt, om dispens: ”Konsekvenserna för polis och sociala myndigheter kan bli märkbara med tiotusentals besvikna ungdomar som hade tänkt fira skolavslutningen på Stockholm Stadion.”
Kent blev Sveriges sista rockband.
De var också, trots allt, det bästa.
I två decennier var de även störst. En liten jämförelse: Hep Stars (1964–1968), Gyllene Tider (1980–1984), Imperiet (1984–1988). Den saken lär inte upprepas. Sverige kommer inte att fostra fler vita arbetarband med den potentialen. Tågstationen är nedlagd. De få som ändå lyckas fly från sin läst blir i stället Youtubers eller rappare.
Ett resultat av politiska beslut, som studieförbundens förlorade halvmiljard, men framför allt av att 1900-talets idé om popmusik förlorat terräng. De två metropoler som formade det seklets rockdrömmar – New York och Berlin – har fallit samman:
Man vet man blivit gammal
när ens ungdom börjat glittra
som Allens Manhattan.
Som ung fantiserade Joakim Berg inte om att bli musiker. Han ville bli serietecknare. Den franske tecknaren Mobeius återkommer överallt som referens i Kents katalog. På 2005 års b-sida ”Nihilisten” är det i stället serien ”Sandman”, av britten Neil Gaiman, som spökar i den blyertsfärgade musiken:
Du liknar döden, drömmens syster
samma nyckel kring din hals.
Samma nyckel – i ”Sandman” nyckeln till helvetet – är tatuerad på Joakim Bergs underarm. I 2009 års ”Svarta linjer” besjunger han tonårens drömmar:
Svarta linjer
(måste tänka framåt måste tänka stort)
Jag hänger envist kvar
(måste bli någonting måste få något gjort)
Den tyske regissören Edgar Reitz familjekrönika ”Die Zweite Heimat” från 1992 skildrar tyska ungdomars vuxenblivande i mitten av förra seklet. Dagarna är filmade i svartvitt, medan nätterna går i färg. Den kontrasten är grunden mot vilken Kents musik vilar. Att spåret ”Ansgar & Evelyne” anspelar på kärleksparet i Reitzs epos är vid det här laget både välkänt och möjligen övertydligt. Samma tematik återkommer också i ”Färger på natten” från 2012.
I Ed McBains deckarsvit ”87th Precinct” är Isola namnet på Manhattan. Det är också namnet på Kents tredje album. I Joakim Bergs texthäfte skiftar Isola, denna förlovade plats, ständigt koordinater. Från svartklubben Max 500 i Eskilstuna och Kungsholmstorg i Stockholm, via Köln och Berlin, förbi vägkorsningen vid Palace och Maine i Portland, den som inte ens finns, hela vägen till Los Angeles. Den sverigefinska revanschlusten är alltid på väg någon annanstans. I Kents musik flimrar fantasin om Metropolis, siktat från en Boeing 747 som just börjat inflygningen. Retrofuturism, som den såg ut hos en gång Klas Östergren eller Imperiet.
I en värld där idén om den eviga utvecklingen, liksom löftet om de öppna gränserna, har ställts in betyder den sortens romantik inte särskilt mycket. Samtidigt lyckades Kent under hela 2000-talet, fram till 2016, tonsätta just denna avveckling. Via noggranna referenser målas en bild av nollnolltalets Norden upp, från börskrascher till den patenterade svenska ensamheten. En Sverigebild som påminner lika mycket om fotografen Lars Tunbjörk som om åttiotalets kromade popmusik.
När Joakim Berg är som bäst, och det är han fortfarande ofta, kan han teckna liv med enkla pennstreck. I det avslutande spåret ”Rubicon”, från 2022 års soloalbum ”Jag fortsätter glömma”, framträder Berg plötsligt som ett slags åldrande Caroline Ringskog Ferrada-Noli:
Allt som e härligt e farligt
men du gjorde nåt av d
Jag var ett vrak när du dragit
men d gör inget darling
Seriöst, helt allvarligt
Tack för allt som du gav mig.
Detta är viktigt att påpeka: Musikaliskt är ”Jag fortsätter glömma” ett bättre popalbum än allting som Kent har gett ut, ”Vapen & ammunition” undantaget. På fjolårssingeln ”Hösten” finns det inte några metropoler kvar att besöka. Festen är slut. Livet går mot kväll. Bara rymden glittrar som ett mardi gras-halsband. Artisten är på väg mot den sista versen av ”Ensammast i Sverige” från 2007, byggd runt ett repetitivt vokalrim.
Här, just här, krossar Joakim Berg all poplyrik som har spelats in på det svenska språket:
Och jag drog med dig i mitt fall
och sen gled jag bara undan
så förlåt, förlåt för allt
för min förbannade kluvna tunga
jag har ett foto någonstans
där vi är drottningar och kungar
Nu ligger bilder överallt
där gamla ansikten är unga
och jag har letat som besatt
efter känslor som är försvunna
Det har varit en lång, lång natt
men jag är glad att mina tårar
är behärskade och lugna.
Inför de sex spelningar som startar på fredag har västvärlden, som den har sett ut sedan 1945, och som den skildrades i ”Die Zweite Heimat”, förlorat färgen. Popmusiken är död och Kent dess kapellmästare. Den sista orkestern som spelar på Titanics däck.
Café Bambino: Korkade liberaler och alltings skönhet
