Hoppa till innehållAftonbladetAftonbladet

Dagens namn: Anneli, Annika

Dystopin har blivit en hyperrealistisk genre

På Littfest hördes vittnesmål från den pågående förstörelsen av kulturen

Författarna Tanya Tagaq, Rachel Cusk och Agri Ismaïl – tre av de medverkande författarna på Littfest i Umeå, som avslutades i går lördag.

Det finns en litteraturfestival i Sverige som på ett unikt sätt förmår ställa lokala författare, förbund och läsfrämjare på samma scen som internationella stjärnor, och som ser till att Stockholmsförfattare (både emigranter från norr och infödda) åtminstone en gång om året får komma upp och trängas med sina läsare i korridorerna i ett helt vanligt Folkets hus. Den kallas Littfest i Umeå. 

När författaren och konferenciern Patricia Fjellgren hälsar publiken välkomna på både svenska och samiska, påminner hon oss om att vi befinner oss på vinterbetesmarkerna för samebyarna Gran och Ran, att vi är i Sápmi. Den förståelsen har varit avgörande för festivalen där samiska författare och konstnärer är en självklar del av programmet, men också för de senaste årens arbete med att uppmärksamma litteratur som skrivs av urfolk utanför Sverige. Författare som Leanne Betasamosake Simpson och Billy Ray-Belcourt tidigare år, och denna gång poeten Joséphine Bacon samt strupsångaren och författaren Tanya Tagaq.

Men eftersom Littfest också är en internationell festival har även den sydkoreanska litteraturen tagit stor plats i år, med gäster som Bora Chung som är aktuell med ”Förbannad kanin” (2025, övers. Anders Karlsson och Okkyoung Park) och Sang Young Park som skrivit ”Kärlek i Seoul” (2023, övers. Dann Ling och Eunah Kim). Det finns dessutom ett stort intresse för översättarnas arbete, vilket ju är en förutsättning för festivalen, som det fullsatta samtalet mellan översättarna Jennifer Hayashida och Sofia Nordin Fischer om hur man översätter sociolekterna hos Zora Neale Hurston och Sara Lidman.

Ija Kiva från Ukraina talar om världar som redan gått under, som väntar på att få byggas upp igen

Det är samtidigt tydligt att litteraturen blir tvungen att alltmer förhålla sig till världsläget. Det årliga kvällsprogrammet på Bildmuseet alldeles intill älven ger plats åt kvinnliga poeter som tvingats fly krig och repression. Dareen Tatour från Palestina, Ola Husamou från Syrien och Ija Kiva från Ukraina talar om världar som redan gått under, som väntar på att få byggas upp igen. Läsningen äger passande nog rum i utställningen ”Pulp I-IV” av konstnären Shubigi Rao, vars arbete kretsar kring censur, förstörelse av bibliotek, förlust av språk och möjligt motstånd. I ett samtal med förläggaren Per Bergström och Anja Rujoiu, som är curator på museet, berättar Rao om kvinnor som låtsas vara städare och tar tillbaka konfiskerade böcker, som ser till att ett manuskript överlever genom att begrava det i trädgården. Det räcker att ett enda exemplar överlever för att kunna föra det vidare.

Den irländska författaren Paul Lynch, som skrivit den dystopiska romanen ”Profetens sång” (övers. Helena Fagertun, 2024) säger: ”History is a silent record of people who refuse to leave”. I ett samtal med årets Katapultpristagare Agri Ismaïl beskriver Lynch behovet av radikal empati, eftersom vi inte längre bara är alienerade från varandra och världen, utan från oss själva. Dystopin är inte längre en spådom om framtiden, utan snarare en hyperrealistisk genre som rymmer dagens ofrånkomliga tillstånd.

 

Men jordens undergång är ett narrativ som har upprepats så länge människor har kunnat berätta. Det är nästan som om Lynch och den kanadensiska författaren Rachel Cusk är i dialog med varandra när Cusk pratar om medelåldern som en period i en människas liv då tidigare auktoriteter och verkligheter bryts ner, vilket skapar narrativ om förfall (”Det var bättre förr!”). Undergången som både individuell och politisk, och i klimatkrisens århundrade även planetarisk. Cusks strategi är att vägra det enkla narrativet. Hon undrar om vi inte skulle kunna se kollapsen som födelsen av en brutal fulhet, acceptera att den har blottlagts? Det går kanske inte att förändra en människa, men omständigheterna? 

Jag lämnar festivalen med Lynchs ord om att litteraturen erbjuder en möjlighet att bygga upp en muskulatur genom att träna vår negativa förmåga, för att stå ut med ovisshet och förvirring, och samtidigt sträva efter skönhet.

Café Bambino: Korkade liberaler och alltings skönhet

Korkade liberaler, alltings skönhet, Bambinokrypto och en duktig patient
Korkade liberaler, alltings skönhet, Bambinokrypto och en duktig patient
53:50