En incestuös soppa filmad i ett gyllene dis
”The summer I turned pretty” visar en konservativ värld i progressiva färger
Minns du somrarna när du var yngre? Minns du hur mycket du kände då? Tänk om allt du upplevde hade en vidare mening?
Det hett diskuterade YA-dramat ”The summer I turned pretty” börjar med ett enkelt upplägg. Två mammor som är bästisar, nästan som systrar, tillbringar varje sommar tillsammans i ett strandhus på den amerikanska östkusten med sina barn. Den enda flickan bland dessa, Belly, har hela uppväxten hållits utanför de äldre killarnas gemenskap (där statusen finns). Men en sommar förvandlas den fula ankungen till vacker svan. Nu är hon den som alla vill ha, i centrum för två bröders uppmärksamhet. Tre säsonger har gått, i dag sänds sista avsnittet.
Den ursprungliga bokserien är skriven av Jenny Han, som även ligger bakom ”All the boys I’ve loved before”. I samma kategori av high school-drama möter coming of age finns en hög andra Netflix-succéer som ”The kissing booth” och inte minst Mindy Kalings ljuvliga ”Never have I ever”.
Inom denna kosmopolitiska, lyckliga överklass finns ingen Trump, inget hat mot wokeismen och inga politiska problem
Den som har följt genren vet att den under det glada 10-talet har genomgått en viktig utveckling. Det är numera vanligt att berättelserna har huvudpersoner, inte bara pliktskyldiga biroller, bortom identiteten vit och heterosexuell, vilket behövs för att kunna nå fram till generation A. Inom denna kosmopolitiska, lyckliga överklass finns ingen Trump, inget hat mot wokeismen och inga politiska problem. För mycket är sig likt, särskilt de privilegierade miljöerna och kampen om rätt college-plats. På teknisk nivå: skiftande berättarperspektiv, dröjande tagningar i gyllene dis och svindyra soundtrack. Sexet lyser med sin frånvaro. Den riktiga valutan är ouppfylld längtan.
De två bröder som båda dyrkar Belly är mycket olika. Å ena sidan den propre och känslige storebrodern Conrad som är bra på allt men får panikångestattacker av att hålla all sin smärta inne. Å andra sidan den solglittrande, lättsamma lillebrodern Jeremiah i balla glasögon och hoodie. Det må kännas som att det var alldeles nyss som en vampyr och en varulv bråkade om en helt vanlig tjej och ”team Edward” och ”team Jacob” delade internet över ”Twilight”, men nu är det dags igen. Då som nu handlar det om mansideal. Ett som är reserverat och kontrollerat – beskyddande men oförutsägbart, ett annat som betonar mer jämlik kamratskap, reservationslös hängivenhet och att ha kul. Vad skulle du välja och varför?
Det ligger i kärlekstriangelns natur att den kvinnliga huvudpersonen ska stå i centrum, bli boostad, åtrådd och genom sitt val av partner finna sig själv. Men detta populära motiv kan eventuellt förtjäna ett kritiskt perspektiv, utanför det trygga flickrummet. Det vore intressant att få veta hur manliga tittare faktiskt upplever dessa idealbilder. Går det alls att spegla sig i dem? Och hur moderna är de?
För bakom pastellfärgerna finns någonting klart oroande
Detta är trots allt ett konservativt universum sminkat i progressiva färger. En tydlig ledtråd är den transperson som dyker upp ett kort slag, men bekvämt försvinner när hen gjort sitt (det vill säga, sett till att familjen får behålla sitt strandhus). Likaså må det vara viktigt för berättelsen att Belly uppnår självständighet innan hon binder sig, men jag skulle bli mycket förvånad om serien inte ändå landar i heteronormativ bröllopslycka, pengar och status. Allt är lite stängt och förutbestämt, vilket beror på att ”The summer I turned pretty”, till skillnad från några av sina syskon i genren, skildrar känslor helt utan självdistans. Här finns bara extremt höga insatser i en ganska ytlig värld. Men det existerar ett ankare som centrerar serien, och som också råkar vara universellt, nämligen förlusten av en älskad förälder.
Seriens besatthet av en sjuk, senare död, modersgestalt gör den – ofrivilligt – queer på riktigt. För bakom pastellfärgerna finns någonting klart oroande. Befinner vi oss i en familjesekt som indoktrinerat barnen i tvingande ritualer? Är brödernas kärlek verklig eller bara ett substitut för ouppfyllda begär, överförda från modern till den som är mest lik henne? Vem drar egentligen i trådarna – ända nerifrån från graven? ”The summer I turned pretty” är en incestuös soppa där man antingen är kär i sin döda mamma, sin närmsta väninna eller sin storebror. I den pågående säsongen finns en redan kanoniserad scen där Belly står vid ett stånd och äter persika. Saften rinner över hennes haka, och i en extremt intim gest använder Conrad sin krispiga, vita t-shirt för att torka saften från hennes mun, som vore han en förälder som torkar ett barn. Den är perfekt!
Vad är det med denna storebror och hans faderliga egenskaper? Vad är det med den döda mamman? Handlar det om nostalgi eller bara om att slippa ifrån – världen, livet, allt. Vända tillbaka in i den trygga famnen där man är domnad, ägd och kan låta någon annan bestämma.
Café Bambino: bell hooks och en fuckboy går in på en bar …
Scenkonstpodd: Kritcirkeln
