Här är makthavarna som älskar att spela offer
De tycker bara synd om sig själva
Liberalen Fredrik Malm har blivit störd.
Under två års tid har han tvingats lyssna till en folkmassa som demonstrerar mot ett folkmord. Människorna där är aggressiva, hävdar han, och hatiska. Nu kan han inte röra sig i stan, eftersom han riskerar att höra protesterna. Han kan heller inte använda sin vanliga ingång till arbetet, eftersom han riskerar att stöta på dem där också. Folkmördare, säger de, och sionist.
Mot orden har han ett botemedel: förbjud dem.
Malm vill nu inskränka möjligheten att demonstrera utanför riksdagen. Det har nämligen kommit att bli på det viset, att det är värre att påtala ett folkmord än att finansiera ett.
Under flera år har jag följt denna förskjutning, där offentligheten blivit mer och mer upptagen vid vad människor säger. Eller, låt mig omformulera mig, eftersom detta inte varit en diskursiv kamp på lika villkor. Under flera år har jag bevittnat hur berättelsen om verkligheten blivit viktigare än den verklighet den säger sig vilja beskriva. Vare sig det handlar om tiggaren, som gärna får fortsätta vara fattig men som förbjuds be om pengar, eller polisen, som trots sina allt mer utbredda befogenheter och sitt våldsmonopol inte under några omständigheter får kallas, säg, horunge; orden trumfar handlingen.
På kultursidorna fortgår det eviga samtalet om ordens nödvändighet. De obligatoriska texterna ska skrivas, om yttrandefriheten och den lilla människans rätt att häda, om det särskilda värdet i att begå diverse hatbrott. Spaltmeter efter spaltmeter om vad som inte får sägas. Det finns en annan verklighet också, där palestinska journalister mördas av israeliska prickskyttar, men något sådant intresserar inte förespråkarna för det fria ordet. Det är yttrandet som är huvudsaken, inte den lika nödvändiga friheten.
Denna övertro på ordets kraft utraderar ideologiernas sanna natur – hur de manifesteras i våra liv, vad vi har tillgång till och vad vi förvägras. Ett yttrande läggs i motsats till ett annat yttrande och borta är handlingen i sig, anklagelsens faktiska innehåll. Berätta snälla, om hur du resonerade när du berövade mig på precis allt, så lovar jag att sluta vara arg över stölden.
För de makthavare som önskat förskjuta samtalet – från materiella frågor, om klass och ekonomisk omfördelning, till frågor kring kultur och värderingar, är denna ordets seger över verkligheten välkommen. Politikerna slipper ta ansvar över sin egen politik och kan i stället skylla alla meningsskiljaktigheter på det faktum att vi inte satt oss in tillräckligt i deras perspektiv.
Här finns ingen verklighet, inga ekonomiska beslut om vapen till ockupationsmakten
Till sin hjälp har de genom åren haft en offentlighet som gladeligen agerat dörröppnare; den nu avlidna Stina Oscarson, till exempel, eller poddaren Navid Modiri, eller för all del en ansenlig del av redaktionen på SVT, som i satsning efter satsning – bland annat i programmen ”Sverige möts”, ”Mötet” och ”Teodorescu & Suhonen” – utgått från att svaret på den så bespottade polariseringen är att låta människor tala med varandra. I denna samtalsaktivism, eller samtalsfetischism som Judith Kiros och Sarra Anaya kallade fenomenet i en text för några år sedan, ska allt stötas och blötas tills alla tycker ungefär likadant. I dag har vurmandet för det goda samtalet muterats till absurda krav på att låta båda sidor höras – både fascister och antifascister.
Jag tänker på dessa samtalsaktivister när jag läser en intervju med Liberalernas nyvalda partiledare Simona Mohamsson. Hon får en fråga om hur det känns att ha den bakgrund hon har, dotter till en palestinsk flykting, och samtidigt leda ett Israel-vänligt parti. ”Jag förstår att det ibland finns en vilja att utmåla det här att vara en fotbollsmatch där det finns två lag och att vi ska sitta och heja på något av lagen”, säger Mohamsson och fortsätter: ”Det tror jag är jättefarligt”.
Politik är i den här berättelsen bara åsikter som slängs fram och tillbaka. Här finns ingen verklighet, inga ekonomiska beslut om vapen till ockupationsmakten. Och för all del, inte heller några statsbudgetar som beslutar om svensk inrikespolitik: inga barn som går till underfinansierade skolor, inga områden som politiker vill riva, inga utvisningar som väntar på att bli förverkligade. Det finns bara reflektioner över samma verklighet, där de som drabbas av den förda politiken förväntas agera som maktens terapeuter.
Mot denna fond reser sig nu okunskapens tidevarv, där det smartaste makten kan ägna sig åt är att framställa sig själva som helt okunniga. Om politik inte längre förstås som vår levda verklighet, utan bara ett utbyte av information, är det nämligen fullt möjligt att hävda att man ingenting visste.
Makten sitter samtidigt på mer information om oss än någonsin tidigare. Vi övervakas i våra privatliv såväl som i de offentliga rummen: Tidö-regeringen driver igenom förslag om att få avlyssna människor utan deras vetskap och att få tillgång till folks chatthistorik. De sätter upp kameror och skickar ut polispatruller som kontrollerar vad människor gör på gatorna. Aldrig har politiker varit så allvetande – ändå har de aldrig framställt sig själva som så oförmögna som just nu.
Medierna har knappast varit bättre. ”Titta inte bort”, krävde Aftonbladet i maj, och publicerade en rad bilder barn som blivit mördade i Gaza. Då hade de själva tittat bort i över ett år, men att påpeka en sådan sak, eller att rentav säga att medierna varit med och möjliggjort folkmordet genom sin strategiska tystnad, är att omedelbart mötas av mothugg.
Vår enda uppgift blir att tillskansa oss information om hur makten egentligen tänkte
Var tacksam, heter det, att syndaren vaknade sent istället för inte alls. Vi förväntas gå med på berättelsen om att den som är tyst, eller till och med bidrar till maktens narrativ, helt enkelt inte visste bättre.
En sådan hållning tillåter inte bara nuvarande oförrätter att fortgå, den välkomnar också alla framtida övergrepp. Samhällsmänniskan ska varken ställa sig bakom makten eller protestera. Vår enda uppgift blir att tillskansa oss information om hur makten egentligen tänkte. Inget kan stoppas på förhand, ingenting är avsiktligt. Denna förskjutning av politikens väsen till det som sägs, i stället för det som föregår det som sägs förvränger historien: den påbörjas först när någon säger ifrån om oförrätterna, aldrig innan. Så blir vittnesmålet om övergreppet värre än det övergrepp det avsåg vittna om. Se exempelvis hur ministern för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin, jämförde ett gäng demonstranter med en ”lynchmobb”. Människorna, som ropat slagord efter ministern, förvandlades på ett ögonblick till hot mot demokratin. Orden upphörde samtidigt att vara ord – enligt Bohlin var det snarare fråga om ”våldsromantiserande beteenden”.
”Det är enkelt att förvränga sanningen genom ett enkelt lingvistiskt knep”, skriver den palestinska författaren Mourid Barghouti i sin bok ”I saw Ramallah” och förklarar: det är bara att starta vid historiens andra punkt. ”Det räcker med att börja med ’för det andra’”, skriver Barghouti, ”för att den svarta mannens ilska mot de vita kommer att framstå som barbarisk”.
Makten – stackars makten – vill inte lyssna till de förtrycktas informanter, de som ställer sig utanför riksdagen och ber dem att göra något verkligt för de som just nu håller på att utplånas.
Vid historiens andra punkt tittar Fredrik Malm ut på demonstranterna. ”Det är de som uppvisar det man ibland kallar för ett dominansbeteende”, säger han, går in genom bakdörren till sitt riksdagsjobb och beslutar om ytterligare stöd till ockupationsmakten.