”Adolescence” väjer inte för några känslor
Tung story om allas beroende av alla
En enda tagning. Det är delvis uspen för Netflix miniserie ”Adolescence” som hade premiär i förra veckan. Fyra delar måste vara en idealisk längd, som vilken långfilm som helst. Men nu är det alltså serie och de fyra delarna bjuder fyra olika teman och miljöer: gripande av misstänkt och rutinerna på en polisstation, sökande efter bakgrunden till brottet på skolan, ett psykologsamtal i ett slutet rum och till sist familjen.
Brottet: 13-årige Jamie (Owen Cooper) anklagas för att ha knivhuggit en jämnårig flicka till döds.
Han är ju bara en liten grabb, tänker vi. Eller är han en kvinnohatande incel? Trots att det till och med sägs i serien att offret alltid slutar som osedd, är det just det hon blir även denna gång. Det är skulden, som sprider sig och klibbar fast överallt, som tar över.
”Adolescence” ramlar rakt in i en samtid dominerad av sociala medier, där ett dubbelliv kan existera och där generationerna, kanske, börjar få sämre kontakt. Åtminstone är det så seriens föräldrar upplever saken, som om de verkligen inte förstår något alls av beteenden och vad som symboliseras av olika emojis. Men har inte föräldragenerationer alltid upplevts som dumma i huvudet?
Vad som gör ”Adolescence” till en väldigt speciell serie är att man förmår hålla i känslor, att skådespelarna verkligen får stanna i dem. Det finns trådar i handlingen som inte riktigt betyder något eller driver den framåt, en dokumentär känsla i de långa tagningarna och den långsamhet som uppstår.
Långtråkighet, uppstår också.
Men visst är det stiligt när det blir som i den andra delens final, där tonåriga skolbarn rör sig på väg hem och filmas lite på avstånd, när kameran plötsligt lyfter, svävar över närområdet och når platsen för mordet. Dit Jamies pappa Eddie, spelad av Stephen Graham, kommer för att lägga en bukett till det växande berget av blommor.
Filmer i en enda tagning finns det många av, mest känd kanske Hitchcocks ”Repet” från 1948, men även Sebastian Schippers ”Victoria” från 2015 var sevärd. Eller för den delen filmen ”Boiling point” från 2021 där Stephen Graham också medverkade.
Den enda tagningens finess, eller rättare sagt frånvaro av klipp, fascinerar. Det finns dock genvägar, som att låta dialogen tona ut och täcka över med musik när handlingen inte riktigt motiverar att kameran är kvar. Men den är kvar! Som en tapper förälder när barnet tappar fotfästet, eller som en kompis när marken gungar. Där drar faktiskt handlingen och formen åt samma håll – som om formen kunde vårda, mildra, lösa problem.
Serien rör sig sakta mot ett högre känsloläge. Det som börjar mer som en krimgåta blir alltmer en historia om mänsklighet, om sorg och skam, mobbning, kvinnohat. Om maskuliniteten, den helt vanliga och den toxiska, och varianterna däremellan. Det går att förenkla ”Adolescence” till en serie om brottet och straffet. Men mest av allt blir den en tung story om allas beroende av alla.
