Cigg, Lana del Rey och självskadebeteende
”The Virgin Suicides” var förlaga till 2010-talets ”sad girl”
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2025-08-11 | Publicerad 2025-08-10
När Cecilia, den yngsta dottern i familjen Lisbon, skar upp sina handleder i badkaret och hamnade på sjukhus frågade doktorn sorgset vad hon gjorde där. Hon var enligt honom inte ens gammal nog för att veta hur dåligt livet kan bli. Utan att röra en min svarade hon enstämmigt: ”Obviously, Doctor, you´ve never been a thirteen year old-girl.”
Man kan tänka sig att en sådan förståelse, eller kanske snarare medömkan, för flickigheten fick Sofia Coppola att gå igång när hon läste Jeffrey Eugenides ”The Virgin Suicides” från 1993. I boken ”Sofia Coppola Archive” beskriver Coppola hur hon efter att ha tillbringat en tid i Tokyo upplevde Japan som ett land styrt av tjejkultur och att ”The Virgin Suicides” fångade den känslan. Hon berättar vidare att hon inte visste att hon ville bli regissör förrän hon hade läst Eugenides bok, och på många sätt är jag djupt tacksam över att hon gjorde det. Om det inte vore för det ljusrosa universum som uppstod för tjugofem år sedan hade den tjejkultur som förvaltats i hennes filmskapande inte haft en lika självklar plats i offentligheten.
Men när den tjugoåttaåriga nepo-babyn fick upp ögonen för boken fanns det redan planer på att en annan, manlig regissör skulle göra filmatiseringen. Det var en mörkare och mer sexuell tolkning av Eugenides bok, vilket Coppola inte kunde acceptera. Och har man samma efternamn som en av tidernas största regissörer kan man bara gissa hur många övertalningsförsök det krävdes innan producenterna tack och lov bestämde sig för att gå vidare med en mer pastellig version.
Coppolas film om de fyra alltmer isolerade systrarna i den sömniga förorten till Michigan blev inte direkt en tittarsuccé när den hade premiär. Men med tiden upptäcktes den av nya generationer tjejer och i dag betraktas den som en förlaga till 2010-talets ”sad-girl”- estetik som gick ut på att röka cigaretter, lyssna på Lana del Ray och ha en knepig relation till självskadebeteenden.
Det bubbelrosa står i ständig kontrast till ett inre mörker som bara går att få syn på om man kommer riktigt nära.
Sofia Coppola har gjort det till sin livsuppgift att försöka komma nära kärnan av vad det är att vara eller inte vilja vara kvinna. Hennes karaktärer är ofta ensamma, melankoliska och vackra. Det bubbelrosa står i ständig kontrast till ett inre mörker som bara går att få syn på om man kommer riktigt nära. Få filmskapare har på samma sätt som Coppola baserat sin karriär på en så tydlig estetik. Det går en rak linje från systrarna Lisbons tjejrum, till slottet i Versaille där Kirsten Dunst spelar Marie Antoinette (2007) i lila converse, vidare till heltäckningsmattan i Graceland där Priscilla Presley sitter instängd och målar naglarna i Coppolas senaste film från 2023.
Men kritikerna är överens om att ”Lost in Translation” förblir Sofia Coppolas bästa film. Mer specifikt på plats trettio när New York Times listar 2000-talets hundra bästa filmer. Det är också den som fick henne att bli den tredje kvinnan någonsin att bli Oscarsnominerad för bästa regi. Fjorton år efter att Coppola nominerades blev Greta Gerwig den femte kvinnan i ledet att nomineras för filmen ”Lady Bird” som likt “The Virgin Suicide” handlar om en ung kvinnas liv i förändring. Det kanske är att tillskriva Coppola väl stort inflytande, men det är svårt att se att Gerwigs ”Barbie” överhuvudtaget skulle ha blivit till utan att Coppola lagt grunden.
Men även om Sofia Coppola må ha varit bland de första med att skildra erfarenheten av att vara flicka på vita duken var hon inte den sista. Numera finns en helt annan vana vid att konsumera tjejkultur via sociala medier. Det har blivit en så naturlig del av vår vardag att det inte längre känns subversivt att filma en ung kvinna som sakta applicerar eyeliner.
Coppola gjorde något helt nytt när hon för tjugofem år sedan öppnade upp flickrummen för världen. Hon pekade på dem och sa att det fanns berättelser och erfarenheter från den lilla världen som hörde hemma i den stora. På gott och ont står numera dörrarna vidöppna, vilket gör Sofia Coppolas unika öga för detaljer lite mindre intressant. För till skillnad från när ”The Virgin Suicide” hade premiär har dagens unga möjlighet att själva berätta hur underbart och fruktansvärt det är att vara en trettonårig tjej i gränslandet mellan ung och vuxen.
