Grabbkomedi gör det värt att gå på bio ändå
Kritikernas sågningar av nya ”Nakna pistolen” missförstår poängen med filmen
En galopperande och med åren tilltagande torgskräck sätter in på allvar när jag närmar mig city. Svettas mot de sträva stolarna i biosalongen, och sätter mig längst ut på kanten för att undvika de störigaste killgängen. Efter tio minuter överväger jag att åka hem igen, inget kan vara värt detta. Att utstå den oändliga, kanske rentav skadliga, pissreklamen (äpplen och trav) och lyssna på den och den nollans idiotiska konversationer. Om man nu ska lägga sin tid på att gå på bio, detta obsoleta medium, måste man välja de svåra filmerna, dit bara en tystare och nästintill obefintlig publik söker sig, tänker jag. Detta är tyvärr motsatsen, alltså nytappningen av ”Nakna pistolen”.
Nittio minuter senare går jag ut, glad och lätt. Stäm mig för att jag blir lite provocerad av landets alla Debbie Downers till filmkritiker, som med få undantag bestämt sig för att såga. Längst går Kerstin Gezelius i DN, som delar ut det sällsynta betyget noll. Det är hopplöst att debattera huruvida något är kul eller inte, humor är vida känt som subjektivitetens stöttepelare, men kom igen.
Det är synd att den dummaste, löjligaste formen av humor är så illa ansedd, särskilt i Sverige. Internationellt har ”Nakna pistolen” faktiskt fått rätt bra, på sina håll lysande, kritik. Där lyfts just enkelheten fram – filmen har ett enda syfte och det är att pressa in så många skämt som möjligt. Intrigen är irrelevant, kritikerna hade inte ens behövt beskriva den. Själv har jag redan glömt. Något med AI? Skämten är lika hopplösa att försöka förklara. Poliserna får kaffe hela tiden, till och med i körande bilar. Kopparna blir större och större.
Detta är inte som att förstöra ”Bladerunner” – filmer som ”Nakna pistolen” är gjorda för att glömmas bort.
Det var länge sedan filmer tilläts att bara vara roliga. ”Den nakna pistolen” var när den kom 1988 samtida med andra parodier (i brist på bättre ord, engelskan har ju det härliga spoof) som ”Airplane”. Ett exempel på ett skämt kan vara att någon öppnar dörren till flygplanets cockpit inför nödlandningen och säger: ”Jag vill bara önska er lycka till. Vi räknar med er.” Första gången tänker man inte på det. Men när scenen loopats vid tre, fyra separata tillfällen blir det roligt, särskilt när planet redan landat säkert på marken. Signifikant för genren är också ordvitsar. Mest känd är replikväxlingen ”Surely you can’t be serious”. ”I am serious, and don’t call me Shirley”. Mardrömmar för alla översättare, dock. Sedan kom det underbara 90-talet när man skapade hela filmer bara för att Jim Carrey skulle få göra vad han ville.
Kanske skedde skiftet på 2010-talet när Judd Apatow gick från att producera renodlade grabbkomedier till smarta, inkännande serier som ”Love” och ”Girls” som var lika mycket drama och där man smålog, om något. Inte för att det egentligen är något att sörja – bägge är fantastiska och lite senare kom exempelvis Phoebe Waller-Bridges ”Fleabag” med verkshöjd som kan tävla med vilken genre som helst.
Generellt passar humor bäst i sin egen tid. Serierna med förinspelade burkskratt är oftast smärtsamma att se i dag, och jag undrar om de flesta kritiker ens sett de tidigare ”Nakna pistolen”-filmerna, som har en pinsamt låg lägstanivå (ta bara alla gånger O.J. Simpson medverkar). Med andra ord – det finns inte riktigt något legacy att förstöra här, ingen anledning att gå varsamt fram med vad som redan från början varit en slit- och slängprodukt. Detta är inte som att förstöra ”Bladerunner” – filmer som ”Nakna pistolen” är gjorda för att glömmas bort.
Så lyssna inte på elevrådet. Det finns gott om skäl till att återgå till de renodlade komedierna. Gott om skäl till att det inte är särskilt lockande att tänka. Skrattet låter främmande i munnen, man behöver inte använda det särskilt ofta.
