Pedofilavslöjandet gör Munros böcker sämre
Att läsa med hjärtat är inte längre en synd
Ofta sägs det att vi lever i en tid som dömer boken utifrån författare. Och att dagens läsare bryr sig mera om sina känslor under läsningen än hur boken är konstruerad. Det ligger en del i det, men jag tror också att det förväxlas med en ny förståelse av litteraturen. Jag kommer att tänka på förändringarna på grund av två disparata händelser under vintern: dels avslöjandet att Alice Munro förtigit sin makes övergrepp på dottern. Dels en Booktok-trend där unga influencers oväntat hittat till Fjodor Dostojevskijs ”Vita nätter”.
Jag ser det framför mig: skulle avslöjandet om Munro ha skett för 20 år sedan hade en hel kader kritiker, rustade till tänderna med litteraturteori, rusat ut i spalterna och deklarerat att detta absolut inte påverkar värdet av Munros författarskap. Hennes noveller, hade de deklarerat, ska läsas som om vi satt på ett ufo utan kontakt med den planet där Munro förtigit att dottern våldtogs av styvfadern. Texten med stort T är det enda som betyder något. I dag läser jag inga sådana kommentarer. I stället skriver kritiker om hur hennes noveller förvandlats till något förskräckande efter avslöjandena. Skamkänslor luftas över essäer om ”Munros subtila porträtt av barnets sexualitet”.
Ingen kritiker säger: vi borde kollektivt sluta läsa Munros noveller. Men att avslöjandet påverkat deras litterära värde tycks de flesta överens om. Gör avslöjandena Munros noveller sämre? Ja, så är det nog – för i vår hypermediala värld sitter varje text fast i den författarkunskap vi enkelt kan googla oss till. Gör det dem mindre intressanta? Nej knappast. Men att erkänna att det är omöjligt att bortse från att en novell som ”Vandals” – där en kvinna inte vågar erkänna att hennes partner är pedofil – sublimerar ett oförlåtligt beteende är inte ett tecken på nymoralism; utan att nykritiken slutgiltigt har dött. Det är ett framsteg, som vittnar om en mera sofistikerad förståelse av sambandet mellan text och samhälle.
Vad har då detta med Dostojevskij på Tiktok att göra? Ingenting, annat än att jag på ett liknande sätt kan se kritikernas reaktion för 20 år sedan framför mig: Dostojevskijs kortroman om berättarjagets hemliga kärlek till sin vän Anastasia är banal som ett skillingtryck, föreställer jag mig att skrået fnyst. Ett sentimentalt ungdomsverk man lika gärna kan hoppa över. Men i dag hörs inga sådana röster. I litteraturprofessorn Merete Mazzarellas nyutkomna essä ”Att lära sig falla” hittar jag en förklaring. Mazzarella skriver att när hon började studera litteraturvetenskap var det självklart att böcker skulle analyseras och förstås, inte älskas. Att skriva kritik påminde om att stycka en älg medan glansen i djurets ögon falnade.
Allt färre kritiker använder det patriarkalt kodade ordet ”banal” i dag
Sedan dess har så mycket hänt. Toril Moi och Rita Felski har uppvärderat den affekterade läsningen. Allt färre kritiker använder det patriarkalt kodade ordet ”banal” i dag. Studiet av litterära genrer har blivit så självklart att till och med kritiker på landsortstidningar i gudsförgätna avkrokar förstår att ”Vita nätter” måste bedömas inom kategorin romance. ”Vita nätter” må vara enkel, men man bör ha ett hjärta av sten om man inte blir berörd av den koncentrerade kärlekssorg som Dostojevskij gestaltar. Att läsa med blottat hjärta är för övrigt inte längre en kardinalsynd.
Och kanske är det just det som binder samman reaktionerna på Munro och Dostojevskij. Nu kanske någon tycker att kritikern därmed börjat likna en relationsrådgivare i förhållande till läsaren. Som säger: våga lita på dina känslor, med Mia Törnblom-röst. Men det bör i så fall ställas mot att hen tidigare påminde om en bilbesiktigare som bedömde bromsar och stötdämpare på en sinnrikt konstruerad maskin.
Missförstå mig inte nu: kritiken bör fortsatt kunna göra analyser av hur romaner är konstruerade, vara försiktiga med att dra likhetstecken mellan författare och karaktärer, ibland till och med låtsas att man läser från ett flygande tefat. Men sedan jag började skriva kritik är det inte längre självklart att dessa är de enda sätten att läsa på.
