Under en ylande hunger
De äldre talar om bröd så som andra talar om förlorade älskare, skriver Alaa Alqaisi från Gaza
Långt innan hungern tar kroppen i anspråk, lösgör den språkets byggstenar, suddar ut tydligheten, tar isär rytmen, och lämnar tankens sköra spillror efter sig. Det som börjar som en sammanhängande mening blir snart upplöst till fragment, tills allt som finns kvar är den ofrivilliga skälvningen av ett medvetande för utsvultet för att skapa mening. Alltså, innan mitt språk överger mig fullständigt, skriver jag det här, inte för att bli förstådd utan för att förbli spårbar, för att lämna efter mig tankens skepnad innan den glider in i tystnaden.
Jag försöker försvinna in i arbetet, för att glömma, även för ett ögonblick, denna smärta som slutit sig runt vår lilla, belägrade stad. Det är inte bara själens vånda eller sorg, även om det finns nog av båda; det är en fysisk, obeveklig hunger som gnager inifrån, stigande med ett lågt, konstant ylande som vibrerar genom kroppen som ett andra hjärtslag. Den klänger sig fast vid mina revben som en förbannelse som viskats för många gånger för att kunna hävas. Hur mycket jag än försöker distrahera mig själv – genom att vika samma skjorta om igen, genom att översätta en bekant rad, genom att röra runt salt i kokande vatten som om det kunde förvandlas – återvänder hungern med lågmäld auktoritet, som en rök som sipprar igenom osynliga golvspringor. Bokstäverna på min skärm blir suddiga. Ord som jag en gång använde med lätthet undflyr mig, glider mig ur händerna som om de, också, försökte fly härifrån. Jag reser mig för att be, men ögonblicket jag ställer mig upp, kommer yrseln och tar mig, skarpt och plötsligt, med sina fingrar slingrade runt min hals. Mina ben darrar under mig, och jag undrar ifall jag blivit alltför urholkad för att stå framför Gud.
Hungern utvecklar sitt eget språk, ett som är tyst, frätande. Det anländer inte dramatiskt eller högljutt, utan verkar sjunka in i kroppen och medvetandet tills båda har mjuknat, böjts, slitits ut. Det lägger sig som ett damm: över tankar, över minnen, över det sköra höljet som är huden. George Orwell, vars ord en gång verkade tillhöra en annan tid och plats, talar nu direkt till den egna svindeln bakom mina ögon: ”Hunger reducerar en till ett ytterst ryggradslöst, hjärnlöst tillstånd… som om man hade förvandlats till en manet.” Den metaforen, en gång grotesk och abstrakt, känns nu precis. Det är det jag har blivit: strukturlös, på drift, oförmögen att förankra tanke till intention. Jag sträcker mig efter en idé och ser att den löses upp innan jag kan greppa den, och efterlämnar ett blekt intryck av det som en gång levde i klarhet.
Det finns ögonblick då Gaza känns mindre som en stad och mer som det som blivit kvar av en mardröm som tillhört någon annan, en avlägsen betraktare som drömde fram den och sedan glömde vakna. Den känns inte som en del av världen, inte på det sättet som städer är knutna till floder eller nationer eller tid. I stället, så känns det som att vi har tråcklats in i en parallell berättelse, en myt som blir iscensatt i oändlighet till fördel för de som ser på utan konsekvenser. Men till skillnad från myter har den här ingen moralisk båge, ingen katharsis. Det finns inget slut på skräcken, inga eftertexter. Barnen här fortsätter att åldras utan att växa upp. De äldre talar om bröd så som andra talar om förlorade älskare. Och någonstans, alltid, finns en publik som frågar hur den här historien slutar. Men för oss som lever den, finns inget slut– bara en möjlighet som för var dag av tystnad blir allt mer avlägsen.
Belägringen lägger sig tungt över språket. Även mina meningar lider under den. Syntaxen ger efter under trycket från tomma magar. Grammatiken har inte en chans mot förtvivlan. Jag sitter vid mitt tangentbord och försöker framkalla det som en gång kom så naturligt, men orden skingras halvvägs, som vettskrämda fåglar som glömt hur man flyger. Det är inte en fråga om glömska utan om erosion, en stadig upplösning av allt jag trodde tillhörde mig. Och ändå framhärdar jag. Jag talar. Jag skriver. Eftersom tystnaden skulle vara en djupare form av nederlag. Vittnesmålet, även om det är sprucket och osäkert, är min enda offergåva. Att hålla det låst inuti skulle innebära att låta den här hungern konsumera rösten som ger den ett namn.
Att namnge ens smärta, att dokumentera den noggrant, är att vägra utplåning. Jag söker inte medömkan. Medömkan plattar ut. Den förvandlar Gaza till ett objekt, en varnande historia, en rubrik som alltför ofta upprepas för att provocera fram ett svar. Det jag söker – det jag insisterar på – är hågkomst.
Att leva i Gaza kräver nu frånvarons koreografi. Vi går inte; vi driver runt. Vi äter inte; vi letar. Vi sover inte; vi förblir på alerten, öron spetsade efter ljudet som kommer att få oss på språng. Överlevnad är en ritual av anpassning i en värld som inte erbjuder någon. Och ändå, mitt bland dessa brutna rutiner, så konfronteras jag med ögonblick som påminner mig om vår envisa mänsklighet. En kvinna bryter den sista delen av sitt bröd i två och erbjuder det till sin granne. Ett barn ritar färggranna blommor på en vägg svärtad av eld och sot. En mormor reciterar Al-Fatiha över kokande vatten, trots att hon vet att hon inte har något att tillsätta. Dessa gester är inte illusioner. De är motståndshandlingar. På en plats där institutioner och system har kollapsat, är det en mänsklig gest – frivillig – som bevarar det heliga.
Hunger blottar sanningar ingen söker efter. Den gör sig av med varje tröstande illusion och visar det som återstår när det inte finns något kvar att förlora. Jag har lärt mig att värdighet är en praktik, snarare än något man har – den framträder genom sättet man uthärdar, inte genom det man besitter. Jag har börjat inse att minnet också är ett slags protest. Att namnge ens smärta, att dokumentera den noggrant, är att vägra utplåning. Jag söker inte medömkan. Medömkan plattar ut. Den förvandlar Gaza till ett objekt, en varnande historia, en rubrik som alltför ofta upprepas för att provocera fram ett svar. Det jag söker – det jag insisterar på – är hågkomst. Inte bara hungern, utan alla sinnen den har fördunklat, händerna som darrar över en sista kopp te, ögonen som scannar av himlen, inte för stjärnorna utan för tecken på eld.
Metaforer är skadade här. Även skönheten, på den här platsen, kommer med ett sår. Men ändå fortsätter cypressen i vår gränd att slå ut, trotsigt röd. Ändå nynnar ett barn medan hon hoppar över pölar med aska. Ändå skriver jag. För att någonstans i den här förtvivlan, så överlever meningen. Inte mening som förklaring – det går inte att rättfärdiga det här – men mening som dokumentation, som närvaro, som en vägran att glömmas bort. Vi var här. Vi älskade, vi sörjde, vi tänkte. Vi skapade språk av ruiner, formade historier av aska, och höll fast vid minnet även när det rann oss mellan fingrarna som vatten.
Och när världen till slut vänder blad – om den någonsin gör det – låt oss inte säga att Gaza var tyst. Låt den inte föreställa sig att vi försvann utan att tala. Vi talade med munnar fulla med damm. Vi sjöng, även med trasiga tänder. Vi bad på brutna knän. Och även om världen har sett bort, minns åtminstone det här: vi namngav hungern. Vi bar den. Vi uthärdade. Låt det finnas kvar.
Alaa Alqaisi är en palestinsk översättare och författare från Gaza. Texten publicerades ursprungligen på ArabLit.
Översättning: Burcu Sahin
