Sånt här man får säga i det här jävla landet
Cancelkultur funkar inte som du tror att den gör
Är det inte länge sedan man hörde om någon som blev cancelled? I en samtid som präglas av högerextrem populism och där mediala diskussioner rör huruvida man får kalla en heilning en heilning, en terrorist en terrorist, ett folkmord ett folkmord, så ter sig ”wokeism”, deplattformering och politiskt korrekta språkpoliser avlägsna. Man får säga retard och CP. Man hör nästan aldrig om feminism längre. Och tidigare cancellerade som Louis CK och Alexander Bard är om inte tillbaka i värmen i alla fall inte demoniserade. Cancelkulturen tycks onekligen död.
Paradoxalt nog verkar det ändå finnas en utbredd oro kring cancelkultur. För två år sedan gav utbildningsminister Mats Persson i uppdrag till Universitetskanslersämbetet att granska identitetspolitik och cancelkultur på högre lärosäten.
I en riksdagsmotion inlämnad av sverigedemokraten Josef Fransson i höstas, titulerad ”Woke-ideologi och politisering av universiteten”, yrkas att regeringen även bör ”utreda hur vi kan motverka woke-ideologi på svenska universitet”. I den svepande motionen går att läsa att ”wokerörelsen äter sig in i de högre lärosätena i hela västvärlden”, att den är marxistisk, USA-importerad, demoniserar vita heterosexuella män, förhärligar terrorister och lär ut att man ska hata sitt land. Det påstås att ”det kan räcka med att man förhåller sig neutral i en politisk fråga för att betraktas som ett legitimt mål för repressalier”.
Det låter ju inte bra. Men frågan är om hotet är reellt
Narrativet känns igen. Bilden som målas upp visar hur den akademiska friheten hotas av en luddigt definierad rörelse bestående av (typ) vänsterradikala islamistiska queerteoretiker som i akademin och på sociala medier bedriver häxjakt på lärare, studenter och offentliga personer som inte är tillräckligt woke. I stället för öppen debatt och åsiktsbildning tystas alla som avviker från den rena läran och det rätta språket av en lättkränkt intelligentia. Man kan bli av med jobbet, utfryst, förnedrad och förvisad från offentligheten. I längden hotas yttrandefriheten, upplysningsidealet och den västerländska demokratin.
Det låter ju inte bra. Men frågan är om hotet är reellt.
Enligt den tyske litteraturvetaren Adrian Daub är svaret – kort och gott – nej. I ”The Cancel Culture Panic: How an American Obsession Went Global” (Stanford University Press, 2024) argumenterar Daub för att den moralpanik som omgärdar cancelkulturen får oss att vända uppmärksamheten bort från faktiska problem, samtidigt som den används för att legitimera vissa ämnen och perspektiv och utdöma andra.
Daub menar att det finns ett glapp mellan diskursen om cancelkultur och verkligheten. Enskilda och ibland rent fabricerade fall blåses upp oproportionerligt för att ge intryck av att det fria ordet är hotat av vad Elon Musk kallat the woke mind virus. Men i själva verket speglar inte detta hur det faktiskt ser ut i exempelvis akademin, där Daub verkar. Tvärtom.
Och man får verkligen ge Daub rätt i att cancelkulturhysterin leder bort från verkliga problem
Samtalen vid institutionerna präglas alltjämt av öppenhet och en mångfald synpunkter. Dessutom är det inte de otillräckligt woke:a som framför allt är i riskzonen. De som de facto hotas till tystnad är just representanter för den så kallade woke-ideologin. Utöver politiska utredningar och motioner som ämnar motverka detta löst formulerade fenomen finns andra exempel. Rasismforskaren Tobias Hübinette blev exempelvis sjukskriven 2023 efter att den högerradikala aktivisten Christian Peterson utstuderat trakasserat honom och medstudenter vid Karlstads universitet. Ett mer aktuellt exempel är att FN:s specialrapportör om mänskliga rättigheter i Palestina, Francesca Albanese, förra veckan tvingades flytta sin planerade föreläsning vid Freie Universität Berlin online med hänvisning till säkerhetssituationen.
Nu ska man inte begå samma misstag som cancelkulturalarmisterna: Att utifrån enskilda exempel skapa hysteri kring en påstått systemhotande rörelse. Men exemplen illustrerar ändå, särskilt som det resulterat i konkreta politiska åtgärder, att det är mobiliseringen från konservativt högerhåll mot en till stor del inbillad woke-rörelse som på riktigt riskerar underminera den akademiska friheten. Som triggervarnar, bygger åsiktskorridorer och sätter upp gränser för vad utbildning och forskning är och borde vara.
Och man får verkligen ge Daub rätt i att cancelkulturhysterin leder bort från verkliga problem. Robert Holmberg och Rebecca Selberg lyfter i essän ”Mellan kulturkrig och byråkrati – om akademisk frihet och universitetslärares professionalitet” fram att en ofta förbisedd aspekt av akademisk frihet rör villkoren som möjliggör för universitetslärare att göra sitt jobb. Förutom frihet att uttrycka sin akademiska ståndpunkt (och inte vilken åsikt som helst – den rätten skyddas av yttrandefriheten) krävs också trygghet och institutionell autonomi.
Om man på riktigt värnar den akademiska friheten och ett politiskt oberoende utbildningsväsende borde man i stället för att attackera en halmgubbe åtgärda att andelen osäkra anställningar är dubbelt så hög på universiteten jämfört med resten av arbetsmarknaden och garantera att högskolestyrelser är fria från politiskt tillsatta tjänstemän och säkerhetskommissarier.
Men det får man väl inte säga i det här jävla landet. Skoja. Det får man visst.
Café Bambino: Det är tjejernas fel att fascismen är tillbaka
