Tidöpolitiker eldar under hoten mot statsanställda
Ny rapport visar hur det aggressiva samhällsklimatet ätit sig in
Samtal efter samtal.
Jag har pratat med kvinnor och män i statens tjänst.
Jag får kalla kårar.
De talar om tystnaden, om rädslan. Och om hur chefer uppmanar medarbetare att berätta vilka som är aktivisterna på jobbet, vilka som inte gillar regeringen.
Till detta en ny arbetsmiljöundersökning från de statsanställdas fack, där nästan var tredje anställd uppger att hat och hot från allmänheten tillhör vardagen. På en del arbetsplatser handlar det om ännu fler, två av tre. Rapporten har en tio i topp-lista över utsatta myndigheter. Den toppas av SIS, Statens institutionsstyrelse. Här är 69 procent av medarbetarna utsatta. Tvåa kommer Kriminalvården med 63. Här finns också Sveriges Domstolar, länsstyrelserna och Arbetsförmedlingen.
Rädslan växer. Tystnaden tilltar. Det blir som en ond cirkel – som dessutom får eldunderstöd av attacker från Tidöpolitiker.
– Framför man kritik så vet man att man inte får någon löneförhöjning det året
De anställda i stat och kommun är en central del av demokratins frontlinje. De möter dagligen landets medborgare. De är ofta närmare väljarna än de folkvalda politikerna.
Ingen i regeringen får bestämma hur en myndighet ska fatta beslut i något enskilt ärende. Det råder förbud mot ministerstyre. Regeringen styr riket och leder förvaltningen på ett övergripande plan. Riksdagen, som utses av folket, stiftar lagarna. Kristallklart.
Fackförbundet ST finns i all statlig verksamhet. Trots att många fackliga organisationer minskar i medlemsantal så ökar ST och har i dag drygt 100 000 medlemmar. I rapporten ”Utsatt i statens tjänst” skriver ordföranden Britta Lejon att om rättsstatens principer ska fungera i praktiken ”krävs att alla som arbetar i staten kan göra sitt jobb utan rädsla, press eller risk för otillåten påverkan.”
Den första person jag möter är en kvinna i just kriminalvården, med mer än 15 års erfarenhet.
– Jag vet att jag får sparken om jag säger mitt namn här. Andra som haft åsikter offentligt har blivit av med sina jobb.
Hon fortsätter:
– Det är ju en tystnadskultur som breder ut sig längre och längre ner. Och det har blivit värre de senaste åren. Framför man kritik så vet man att man inte får någon löneförhöjning det året. Jag går omkring med en klump i magen hela dagarna.
Nästa samtal. Nu med utredaren Robert Kristiansen på Jämställdhetsmyndigheten.
– Ja, det finns en tystnadskultur. I mina ögon pågår det en jakt på aktivister, som en del politiker anser finns. Det är helt ogrundat.
Kristiansen beskriver en hög grad av professionalitet bland dem som jobbar på myndigheten.
– Det är ingen som kommer här och tar med sig personliga åsikter in i jobbet. Men jag vet att medarbetare blir inkallade till ledningen som frågar efter folk som har åsikter som inte är i linje med regeringens. Det är mycket efterforskande.
Kvinnan inom kriminalvården har samma bild.
– Chefer kallar in personal och så försöker de kartlägga personer ute på arbetsplatsen. Angiverisystemet är utbrett. Pekar man ut kolleger kan man få ett bättre jobb.
Andra jag pratar med bekräftar det laddade läget och jakten på de påstådda aktivisterna.
ST:s undersökning visar att det aggressiva samhällsklimatet ätit sig in i statsförvaltningen. Hat- och hotattackerna från allmänheten är inte fler, men de är grövre. Kvinnor är mer utsatta än män. Yngre drabbas hårdare än äldre. Nästan 10 procent av dem som är mellan 18 och 29 år har utsatts för fysiskt våld.
Dessutom förvärras miljön dramatiskt av Tidöpolitiker som högst däruppe orkestrerar angreppen mot statsanställda. Orden dundrar in på de statliga kontorens verkstadsgolv när Jimmie Åkesson i början säger ”jag är hundra procent säker, myndigheterna motverkar oss.” Dessförinnan talar han om ”aktivistiska socialdemokrater eller vänsterliberaler.”
Partikollegan Tobias Andersson stod i riksdagens talarstol nyligen och slog fast att ”ren och skär aktivism motverkar den politiska viljan.” Björn Söder har berättat att han alltid bär med sig en lapp med namn på ”sossiga tjänstemän”, som borde rensas ut från statsförvaltningen. Samme Söder gick nyligen till frontalangrepp mot Sida, beskrev myndigheten som vänsteraktivistisk och politiskt styrd för att det dröjt med klartecken till ekonomiskt stöd till den SD-kopplade stiftelsen Hepatica. Påtryckningar gjordes bland annat genom mejl direkt till tjänstemän på Sida.
– Jag är stolt över det, att jobba på medborgarnas uppdrag. Frågan är om man verkligen får göra det längre.
Men SD agerar inte isolerat. När jag läser motioner från M och KD ser jag flera som handlar om påstådd ”myndighetsaktivism”, ”opinionsbildande verksamhet” och ”politisk påverkan från statliga myndigheter”. Också Lagrådets juridiska invändningar mot olika lagförslag avfärdas som aktivism. SD:s Henrik Vinge har sagt offentligt att Lagrådet agerar ”mer som en politisk kraft.” Myndighetschefer byts ut i en takt som vida överstiger tidigare regeringar. Och trots att det redan i dag finns ett tydligt reglerat tjänstemannaansvar med rättsliga åtgärder för den som begår tjänstefel så ska det nu skärpas.
Tidöregeringen ger sig på myndighetscheferna som ger sig på sina medarbetare som ger sig på varandra i ett sofistikerat angiverisystem, alltmedan medborgarnas missnöje med myndigheterna växer.
Hur ska statstjänstemännens neutralitet stå pall? Hur ska den enskilda handläggaren klara av sitt sakliga och opartiska uppdrag? Och hur ska demokratin fungera om regeringen kidnappar statsförvaltningen och gör den till sitt eget politiska verktyg?
Redan förra året lade TCO fram larmrapporten ”Tyst förvaltning”. Här framgår att tjänstemän i allt mindre grad vågar säga emot ledningen av rädsla för repressalier. TCO:s slutsats: regeringen misskrediterar statsförvaltningens kunskaper och urholkar förvaltningens roll som demokratins väktare. När jag berättar för TCO:s ordförande Therese Svanström om den nya rapporten och det utbredda angiveriet blir svaret upprört.
– Det är helt oacceptabelt. Tjänstemän vet på vilket uppdrag man jobbar och är beredda att göra det oavsett vilken politisk styrning en organisation har. Alla vet det. Alternativet är en politiskt styrd förvaltning. Min fråga är om det är en väg som politiken är beredd att gå?
Robert Kristiansen på Jämställdhetsmyndigheten, som också är fackligt aktiv, ser tydligt anpassningen till de nya politiska tongångarna.
– Jag har alltid velat arbeta i statens tjänst. Jag är stolt över det, att jobba på medborgarnas uppdrag. Frågan är om man verkligen får göra det längre.
Historikern Timothy Snyder skriver i sin bok ”Om tyranni” att ”enväldiga makthavare behöver lydiga tjänstemän”. Han menar att vägen bort från demokratin blir praktiskt möjlig först när enskildas integritet monteras ned med hatets retorik. Den auktoritära linjen bygger på att anställda i statens tjänst pressas att ge upp sin yrkesetik och sitt lagfästa uppdrag för att underkasta sig den styrande makten. Verbala attacker tillhör den auktoritära maktens vapenarsenal. Så skapas rädsla, tystnad och passivt medlöperi. Det är en form av statsdirigerad mobbning, som kryddas med självgenererat angiveri. Alltså, det som mina samtal med statsanställda har handlat om. Och det som den nya fackliga undersökningen bekräftar med siffror.
När politiker på hög nivå underblåser angreppen och systematiskt luftar generell kritik mot en hel yrkeskår i statens tjänst så riskerar den svenska demokratin att bli dysfunktionell.
Syftet verkar vara att slå sönder statsförvaltningen och omdefiniera dess, enligt grundlagen, oberoende uppdrag till en slavisk tjänstgöring i regeringens lydrike.
Jan Scherman är publicist och demokratiaktivist.
