Hoppa till innehållAftonbladetAftonbladet

Dagens namn: Anneli, Annika

Arbetslivet är som en toxisk kärleksrelation

Vi utbildar oss och gör oss till – men blir utnyttjade och ghostade

”Inget slår att susa fram i 200 km/tim i gryningen med kaffe i termosen och hundratals morgontrötta resenärer bakom sig” skriver Marcus Hägglund, som pluggar till lokförare men upptäcker att det inte finns några sådana jobb. Iallafall inte just nu. Har någon räknat fel? Och kan Generation Z:s arbetskritik bli systemhotande?

För lokförarstudenter är det inte tal om några två månader långa uppehåll, så sista veckan i juli satt jag där igen, i skolbänken i Nässjö.

Sedan dess har jag lärt mig hur ett ”självlossningsprov” utförs, att luften i styrbromsventilens A-kammare töms till 5 bar när man drar i ”spetan” och att ”eftermatning” syftar till när huvudbromskontrollern kompenserar för läckage genom att tillföra luft från huvudbehållaren. Det här är vettiga kunskaper att ha i jobbet som lokförare, medan värdet i dem om man nu inte blir lokförare är minst sagt begränsad.

Att det just nu ligger ute exakt noll lokförarannonser i hela landet är därför en aning frustrerande.


Kanske det vänder snart, kanske inte. Kanske har någon nisse på Tågföretagen eller Myndigheten för Yrkeshögskolan räknat lite fel när de beviljat utbildningsstarter, kanske inte. Oavsett vad står jag och mina klasskamrater där maktlösa. Vi pluggar på, går ut på våra praktikperioder och filar på våra personliga brev, ivriga av hela våra hjärtan att mata ett system som kanske vill ha oss, kanske inte. En upplevelse vi delar med många i ett Tidö-Sverige med arbetslöshet på 9 procent.

Det påminner om en ensidig, toxisk kärleksrelation.

Du gör vad du kan för att göra dig ”attraktiv”, tar på dig din bästa, mest framtidssäkra parfym, bara för att se motparten dyka upp en halvtimme sent i mjukisbyxor och med ett pseudovetenskapligt personlighetstest i bakfickan. Likförbannat blir ni en grej, men varningsklockorna fortsätter. Han blir sur om du inte svarar snabbt, medan han själv kan ghosta dig i dagar. Han kräver alla dina bästa timmar på dygnet, på bekostnad av din familj, dina vänner, ja, allt du får ut mening av som inte är honom. Och värst av allt – du ska tacka honom för det.


Att jobbet inte älskar en tillbaka har också stöd i siffrorna. Fördubblad produktivitet sedan 70-talet, ändå förlänger vi arbetstiden genom höjd pensionsålder, samtidigt som lönerna släpar efter och psykosocial ohälsa och ojämlikhet skenar. Fem personer äger mer än de fem miljoner fattigaste i det här jävla landet.

Är det så konstigt att Generation Z inte vill visa sig desperat inför en sådan motpart, som kanske ändå hellre vill ha en foglig AI-robot? I ett försök att bevara vår värdighet köper vi dropshipping-kurser på nätet, lär oss av testostinna män på tiktok hur vi kan ”attract success with the law of magnetism”, eller av unga mormonfruar hur vi kan manifestera fram en bekväm tradwife-tillvaro med surdegsbakande och smörkärnande dagarna i ända.

Systemet ska luras eller undflys, i en värld strikt uppdelad i vinnare och förlorare är ett vanligt jobb något för förlorarna, för de som blir lurade och utnyttjade. Även jag, som faktiskt utbildar mig till ett så kallat vanligt jobb, fick upp ögonen för lokföraryrket i högstadiet just som en väg till hög lön snabbt, och därmed några decennier tidigare pension.


Det är lätt att raljera, utan att ha helt fel, över ungas lathet, bristande arbetsmoral och individualism. Samtidigt är det ju så att svenska löntagare på det stora hela kommit ut som förlorare av de senaste decenniernas utveckling. Och att jobbet upplevs som meningslöst kan ju bero på att det ibland faktiskt är det. Det är en naturlig följd av ett system där man i sysselsättningens namn är beredd att producera vad som helst åt vem som helst, ju mer tidsslösande desto bättre, så länge BNP går upp.

Generation Z:s arbetskritik är knappast systemhotande, men det kan den kanske bli? Det är åtminstone en bra början att fler ifrågasätter om mening och gemenskap verkligen skapas bäst på arbetsmarknaden, så som den ser ut i dag. Önskan att jobbet inte ska vara centrum i det egna livet ligger nära önskan att det inte heller ska vara centrum i samhället i stort.


Med det sagt: jag måste erkänna att jag älskar att köra tåg. Inget slår att susa fram i 200 km/tim i gryningen med kaffe i termosen och hundratals morgontrötta resenärer bakom sig. Så egentligen – ta mig, snälla, gör vad ni vill med mig. Men om det skiter sig låter väl arbetsbefriad bättre än arbetslös?