Det är inte Flashback som hotar demokratin
Politikernas desinformation avgör samtalsklimatet
Nu inleds rättegången mot internetforumet Flashback och den mytomspunne ägaren Jan Axelsson. Domen avgör Flashbacks öde och sägs även påverka rättsläget för stora sociala medieplattformar.
Åtalet mot Flashback handlar om 47 inlägg om hets mot folkgrupp, bland annat mot somalier och mot islam. Flashback har låtit inläggen ligga kvar, de har visats miljontals gånger.
Personerna bakom inläggen är inte dragna inför rätta – de skyddas av Flashbacks anonymitet. Det är Jan Axelsson som, enligt den uråldriga ”lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor”, borde ha tagit bort inläggen tidigare.
Enligt Axelsson pågår ett välfungerande moderatorsarbete. Han säger att Flashback raderat i genomsnitt nio procent av de 8,5 miljoner inlägg som gjordes under den granskade perioden. Raderandet görs av helt vanliga medlemmar som erbjudits vara moderatorer. Ingen ersättning utgår.
I förhör förklarar Axelsson att inloggade användare kan anmäla inlägg. Det kan vara juridiskt viktigt: Axelsson menar att lagen inte kräver att Flashback granskar alla inlägg. Bara om inläggen anmäls ska de ses över. Då röstar volontärerna internt om ett inlägg ska bort eller inte.
Det är alltså upp till användarna att själva sätta gränserna för hets mot folkgrupp. Hållningen påminner om större, sociala medie-företags policy. Den går mot minskad moderering i yttrandefrihetens namn. Den är värd lite hets, hat och uthängningar. Helt i linje Flashbacks och Jan Axelssons ideologiska grundpelare. Men i förhöret med Axelsson, skymtar en annan linje.
Axelsson säger att han tar just hets mot folkgrupp på extra stort allvar. Han månar om ”debattklimatet”: ”Om människor får säga vad dom vill … det är ingen som gynnas av det hela”, säger han. Den som följt Jan Axelsson sedan han fixade gratis serverplats åt nynazistiska Nationalsocialistisk Front (NSF), militanta Antifascistisk Aktion (AFA) och terrorklassade Jewish defence league, förundras lite. Har Flashbackgrundaren gått och blivit … politiskt korrekt?
Jan Axelsson utvecklade sitt yxiga punkfanzine ”Dead or alive” till den rätt proffsigt tryckta tidningen Flashback. Konsertrecensioner blev libertariansk yttrandefrihetsmaximering. I tredje numret fanns namn och bild på samtliga dömda våldtäktsmän i Stockholm 1990–1991. Dumpen på papper. Axelsson fälldes för förtal, upplagan sålde slut direkt.
I höjd med detta syntes Axelsson på libertarianfundamentalisterna Frihetsfrontens evenemang. Deras aktivism innefattade att sälja sprit utanför Systemet, gömma flyktingar och ordna hemliga rave. Här finns den ideologiska källan till Flashback och motsvarande internetforum som uppkom på 90-talet.
1995 fick den då tryckta tidningen Flashback webbplats och nyhetsbrev, och runt 2002 skapades forumet som vi känner det i dag. Flashback har sedan dess fyllts av både etiskt och juridiskt tveksamt innehåll. Oskyldiga pekas ut för skolskjutningar och barnvåldtäkter. Ibland identifieras dock rätt gärningsperson. Brott kan lösas, artiklar kan skrivas.
Ibland räddar sajten liv; självmordsbenägna snackas ner från broräcken, ensamma själar hittar sammanhang. Och ibland är det tvärtom. 2010 tog Marcus Jannes livet av sig i direktsändning, påhejad av delar av Flashback-mobben. Utanför hans hus samlades ungdomar och journalister – de hade sett vad som hänt på Flashback. Begreppet IRL för att skilja ”verkligheten” från “internet” har aldrig varit mer missvisande.
Samtidigt: anonymiteten online gör att Flashback inte kan likställas med samtal på ett torg eller i ett fikarum. Det är ju själva poängen, till och med en del av internets grundidé. Din person ska inte diskvalificera. Klass, etnicitet, kön, yrke – inget spelar roll. Alla röster är lika starka.
Men alltmedan Flashback fortsatt vara en elektronisk anslagstavla, har internet bytt skepnad. Sociala medier förstärker makthavares befintliga makt – pengar och inflytande ger prioritet i flödet. Här sker en ständig, automatisk moderering i skuggorna. Den skapar personaliserade bombmattor av innehåll för att trigga just dig. Det ger helt andra avtryck i samtiden. Meta, Tiktok och de andra bör därför bedömas efter en annan måttstock än Flashback.
Domen mot Flashback kommer med största sannolikhet överklagas. Kanske hamnar frågan hos Högsta domstolen; frågan om plattformars ansvar bör redas ut en gång för alla. En fällande dom utdelar ett hårt slag mot Flashback. Men det finns andra tillåtande, smartphone-anpassade plattformar. Där kommer muslimer och judar fortsatt utsättas för grova rasistiska tillmälen och hatbudskap. Pixlade bilder kommer avpixlas och Henrik Landerholms förehavanden på nattklubb i Berlin beskrivas – långt förbi pressetikens gräns.
Så klart ska vi inte acceptera när rasism kläs i yttrandefrihetens pråliga kostym. Skit ska skit ha, liksom. Men för att citera den gamle tidnings- och högermannen Harald Nordenson: ”Vi kanske i viss mån måste tolerera frihetens avarter.” En fällande dom mot Flashback desarmerar inte den tickande bomben i vår demokrati. Samtalsklimatets termostater styrs inte av Jan Axelssons dåligt modererade elektroniska anslagstavla.
När detta skrivs har utrikesminister Maria Malmer Stenergard just spridit ett inlägg på X. Där beskrivs judar som demonstrerar mot israeliska arméns krigsförbrytelser som ”odjur”. En annan riksdagsledamot förföljer och filmar oliktänkande – filmen läggs ut och sprids. Och så vidare ad nauseam. Samma kväll intervjuas samma makthavare i public service. Utan följdfrågor om eget ansvar, klagar de på ”hätskt tonläge” och ”antisocialt dominansbeteende”.
Politikers desinformation via hjälpsamma algoritmer avgör samtalsklimatet. Inte huruvida Jan Axelsson modererar flitigt på sin elektroniska anslagstavla.
Café Bambino: bell hooks och en fuckboy går in på en bar …
